Alltså.

Det har gått 20 år sedan Sverige slog Sovjet och vann VM-guld i Prag. 20 år. Vart tog de åren vägen? Jag var inte mer än elva år och två skitar hög då men jag minns fortfarande många saker från den matchen, och från rapporteringen som följde.

Som den där tjocke, lille hjälpredan med den hårt åtsittande träningsoverallen. Eller Vulkan-skydden, som prydde någon kroppsdel på i stort sett varenda spelare. Spelaren (vem är det?) med knäckt näsben och mörka påsar under ögonen. För att inte tala om Erik Hajas kontringsspel eller den sämsta filmningen i svensk idrottshistoria, när Per Carlén faller ihop ett par, tre sekunder för sent, efter en liten eftersläng från en ryss. Roger ”Ragge” Carlssons glädjetårar och Olssons/Svenssons groteskt fula mjukis-målvaktsdress sitter också fastetsat.

TV-sporten fläskade på rätt ordentligt också, med ett eget team på plats i Prag och söndagens ”Spegel” var förstås fullmatad. Men det var inte bara handboll, utan också…

– Rally, isracing, skidor, bordtennis bland annat, som Bosse påade så fint.

Notera kommunikationsvägarna, Bosses superreaktion när det ringer första gången, hur snabbt det går från att telefonen piper till att han håller den mot sitt öra, irritationen som sprider sig och, lite senare i inslaget, Agne Jäleviks klassiska speak:

– Magnus Wislander, som konstlade till sitt spel i första halvlek… *konstpaus*… erkänner han själv… *konstpaus* … bestämmer sig för att spela sitt vanliga spel…. *ännu längre konstpaus*…. det vill säga…. *omöjligt ännu längre konstpaus*…. världsmästarspel.

Och det där med att trycka in hela laget i studion – var det så briljant, egentligen?

*****

Tar damerna EM-guld i kväll vill jag se hela truppen, Bosse Hansson och Arne Hegerfors i Sportnytt-studion i morgon kväll. Agne Jälevik får vara redaktör och Isracingen, den får komma senare i sändningen.

/ Leifby