Om Bosse Hansson hade fått chansen att utveckla sina tankar kring ett ”väggspel” under en fortsättningskvart på nätet efter något fotbollsmagasin så hade det kunnat låta så här:

– Väggspel är en bra metod att ta till när man möter välorganiserade lag. Genom att skapa numerära överlägen, eller 2-mot-1-situationer, ökar man möjligheten att ta sig förbi motståndaren för att skapa målchanser. Brasilien har länge legat i framkant när det gäller den här typen av anfallsmetoder.

– För att klara av att genomföra ett lyckat väggspel är det viktigt att hålla ögonkontakt med både boll och bollförare samt att ta sig ut från passningsskugga för att göra sig spelbar. Möjligheterna för att lyckas med ett väggspel ökar om spelarna besitter en väl utvecklad mottagnings- och passningsteknik, och att de snabbt kan välja rätt sorts passning i en specifik situation. Rörelse, snabbhet, kommunikation och speluppfattning är också faktorer som ligger till grund för ett lyckat väggspel.

Tack för det Bosse!

Här följer två exempel.

Leo Messis och Dani Alves samarbete vid Barças 3-0-mål mot Real Sociedad (slutade 5-0) i går bar väggspelets och sågandets sigill. De små stora lirarna passade bollen sex gånger sinsemellan innan Messi var sopren med målvakten och enkelt kunde rulla in sitt 17:e liga mål på 13 spelade. Ett hyggligt facit i Hasse Eklund-klass.

Och en lite snyggare variant, då. Brolin väggade visserligen bara fyra gånger med Ingesson och Dahlin innan han gjorde segermålet mot England på Råsunda 1992. Men när han väl fick chansen att sätta punkt på drömanfallet så rullade han inte in bollen. Nä, han sprätte upp den i krysset i stället, med en högeryttersida.

– Möcke, möcke bra, som Svennis sa.

Visst är Brolins pyts snäppet vassare än Messis?

/ Leifby