Hoppet.

Det hade kommit och gått.

Stuckit in nosen igen och försvunnit lika fort.

Tillslut övergav det oss helt.

Det enda som höll oss flytande var en dröm.

En naiv dröm.

Det fanns ju ingenting som tydde på att det skulle bli annorlunda den här gången.

Att det skulle sluta lyckligt för en gång skull.

Det hade ju gjort så ont.

Det hade gått så lång tid.

Men.

Vi hade fel.

Så fel.

Och nu.

Med facit i hand.

Ja, då spelar det faktiskt inte så stor roll hur länge det varade.

Varje hockeyälskare kommer alltid att minnas måndagen den 14 februari 2011.

Det var dagen då väntan var över.

Dagen då lidandet tog slut.

Dagen då vi satte punkt.

 

 

 

 

 

 

Äntligen.

Äntligen vann TAIF en hockeymatch.

Det var fanimej på tiden det.

/ Leifby