Monzabanan utanför Milano. Söndagen den 10 september 1978. En hel värld håller andan efter den otäcka kraschen strax efter start. När den kraftiga röken skingras och den svarta lotusen blir synlig bryter Jan Svanlund tystnaden.

Orden drar som en iskall vind genom Sverige.
   
”Det är Ronnie Petersons bil som brinner”.

Det här är mitt starkaste minne av Janne Svanlund. Det och den där drömmen som alla idrottande småglin hade på 80-talet. Att en vacker dag få gå till skolan med en Lilla Sportspegeln-ryggsäck.

Jag träffade aldrig Jan Svanlund.
Ändå känns det som att jag kände honom.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av varken rid- eller motorsport.
Ändå vet jag att jag kommer att sakna honom.

/Leifby