Vi glömmer så fort.

Vi tänker framåt, rusar vidare, bygger nytt, vänder blad.

Ibland kan det vara fint att titta tillbaka. För att minnas någonting härligt, skratta åt någonting som var roligt eller för att bara komma till en insikt.

Som att Robert Prytz är någon vi ska vara stolta över.

Det har gått mer än 20 år sedan Prytz slutade i det svenska landslaget. Fotboll spelade han faktiskt hela vägen fram till 2000-talet även om de sista åren i de lägre divisionerna i Skottland inte var speciellt glamourösa. 1986 tilldelades han Guldbollen – priset till Sveriges bästa fotbollsspelare. Han var ett aktat namn nere i Italien och Schweiz och under 80-talet var han ett nav i svensk landslagsfotboll. Prytz gjorde 56 landskamper för Sverige. Dessvärre fick han aldrig spela ett stort mästerskap.

Men han spelade en stor final.

1979 fick han, som 19-åring, förtroende från start i Europacupfinalen mot Nottingham på Olympiastadion i München. Det trots att han bara hade ett par a-lagsmatcher med sig i bagaget. För in de parametrarna i dagens fotboll och ni står där med en utopi. Bara det faktum att ett svenskt lag skulle kvala in till Champions League-gruppspelet snuddar på gränsen till orimlighet. Tänk er sedan att det laget går hela vägen till final och att tränaren väljer att kasta in en ganska oprövad 19-åring. Från start. Mot Real Madrid. Typ.

Jo, tjenare.

Tyvärr har Robert Prytz fått ett oförtjänt dåligt rykte.
Han var tjock, pratade konstigt, gjorde dåliga affärer och tillhörde en generation svenska fotbollsspelare som var bäst i Europa – på att missa mästerskap.

Så har snacket gått.
Det är dags att ändra på det nu.
För sanningen är ju faktiskt en annan.

I premiäravsnittet av Mästarnas Mästare fick vi se en varm och känslosam människa, en väldigt talangfull och duktig fotbollsspelare på sin tid, en kul prick och en stor personlighet.

SVT:s briljanta serie har blivit ett slags svenskt Hall of Fame. Vi minns tillbaka, återupplever de bästa (ibland även de jobbigaste) ögonblicken i svensk idrottshistoria. Vi blir påminda om saker vi glömt, får förklaringar till varför det gick som det gick eller blev som det blev och vi får komma våra stora idoler och förebilder nära in på livet.

Programmet är som en hyllningsritual. Även om det inte sker rent praktiskt så känns det som att vi hissar upp tröjor i taket

I kväll hissade vi upp en med PRYTZ på ryggen.

*****

Jag ger det första avsnittet , inte minst för att…

• Höga-knä-målgesten? Den var inte i går man såg den. Räknar kallt med att Zlatan kopierar den mot Moldavien på tisdag.

• Efter kvällens avsnitt borde Prytz bli föremål för ytterligare en SVT-serie. Fredrik Lindströms ”Dialektmysterier”.

• Peter ”Pekka” Lindmark stod för årets ärligaste teve när han erkände att han ”aldrig sprungit i hela sitt liv”.

• Kenny Bräcks tillbakablick var jävligt stark den också. Den blev ännu starkare när vi hörde Jan Svanlunds speakerröst. Det var fint.

• Ingemar Stenmark, 55, håller än. Och nu vet vi även att han äter frukost, lunch, mellanmål och kvällsmat – i jägarställning.

• Hanna Ljungberg borde spela VM till sommaren.

/ Leifby