NEW YORK.

(Förlåt, jag var tvungen).

Helveeeeeeete, jag är alltså i New York, Amerika, en sväng för att utföra ett litet uppdrag som jag har tagit mig an, och för att stilla er nyfikenhet lite så har jag vävt in mitt egentliga uppdrag i en rad fingerande ditos.

Jag är i NYC för att…

· Lägga nytt klinkers på Henke Lundqvist terrass.

· Bevaka The Kentucky Derby för Travronden.

· Övertala Per Bjurman att flytta hem för att bevaka Brage.

· Plocka upp skräpet som drottning Silvia snubblade på.

· Kill Frank Drebin.

· Provspela för Harlem Globetrotters.

· Övertala Mark Messier att testa Regain.

· Få taxibolagen att lacka om sina bilar till rosa.

· Ta värvning hos The Baseball Furies.

· Sätta upp Ingemar Stenmark på listan till Studio 54.

Hur som helst.

Jag ville bara säga hej och förklara att jag numera har ganska bra koll på baseball. Det var ett tag sedan jag höll på med helrundor och sådana saker. Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte varit i kontakt med sporten sedan jag spelade landhockey och hade en baseballhandske som plock när jag stod i mål. Och i samband med det kom också Nakna Pistolen.

Polletten trillade i alla fall ner när jag åkte för att se New York Mets mot Los Angeles Dodgers på Citi Fields, i Queens, i söndags.

Dodgers är mitt lag.

För något år sedan köpte jag ett blått badlakan med deras initialer på, på Venice Beach i LA, och sedan dess har Dodgers varit mitt lag. Ibland behövs det inte mer än så.

I Major League Baseball spelar man 162 grundseriematcher (hoppas inte Lagrell läser det här blogginlägget) och efter ett tag blir det lite tjatigt.

Urholkat är ett bra ord.

Det märktes även på Citi Field. Det var egentligen ingen som brydde sig om matchen eller själva slutresultatet. Det viktigaste den här söndagen var att välja rätt senap till korven.

Spelet då? Nja, det är inte speciellt mycket action i baseball. Det är mest en massa kast som aldrig leder till någonting mer än ett skifte. Men det finns ett inslag av strategi som är spännande. Det tjuvas, skruvas, svingas, tuggas, byts kastare och det går faktiskt att vända på ett ganska stort underläge, bara du har en jävla tur, blundar och träffar bolljävlen som kommer farande i 280 km/h. Dessutom finns det en historia och en kultur inom baseball som få sporter kan mäta sig med.

Längre än så har jag inte kommit i min utvärdering, förutom ett par noteringar.

· Ingen tog fram det platta slagträet trots två bom.

· Ingen hoppade mot en bas trots att (och det är sedan gammalt) ”luften är fri”.

· Nicolas Cage var nästan där.

· Planen är estitisk och fin att titta på.

· Trots ett par tveksamma domslut var det INGEN bland de 25 000 åskådarna som tände några bengaler, stormade planen, skrek FUCKIN CUNT till domaren eller slog någon annan på käften.

Idrott, oavsett form, blir lite trevligare utan de Cro Magnon-inslagen.

*****

TAIF värvar som ett elitserielag.

Mycket för att de nästan är ett elitserielag.

Fint det.

*****

/ Leifby