Stockholm-Nyköping-München-Augsburg-Frankfurt-Sinsheim-Frankfurt-Sinsheim-Heidelberg-Frankfurt-Stockholm.

Det blev lite slitage på det där ozonlagret ändå, trots att jag klev på det här VM-tåget ganska sent och bara några timmar före kvarten mot Australien.

Men fint folk kommer sent.

Under natten har jag tagit emot en del skit från några damfotbollshatare som tydligen hittat lite syre, där i sin inskränkthet. Skiten kom till mig eftersom jag tyckte att Sveriges match mot Frankrike var en av de bästa matcher jag sett ett svenskt landslag göra.

Jag har sovit två timmar på saken.

Det finns de som tycker att herrfotboll och damfotboll är två olika sporter och det får man tycka. Luften är ju, precis som i brännboll, fri. Men hur man än vrider och vänder på det så finns det alltid ett par punkter som blir kvar. Punkter som det bara inte går att göra skillnad på.

1. Det går ut på att vinna.
2. Avgörande dyngskott i krysset är bland det bästa som finns.

Tar man med sig det, lägger till matchens betydelse som ett kriterium (alla akta-tårna-landskamper mot Wales, Skottland, Tyskland b, Botswana, Burundi och En-liten-bit-av-Polen går alltså bort) och tittar tillbaka ett decennium eller två så står vi där med Sverige-England i EM 1992, hela VM-sommaren 1994, 5-0-krossen på Bulgarien 2004, EM-premiären mot Grekland för tre år sedan, säkert någon match som jag glömt, ett par, tre, fyra, fem EM- och VM-kvalmatcher…

… och Sverige-Frankrike.

Punkt.

Om ett år åker Sverige till London. Jag hoppas att jag får följa med då också. Kan vi ta oss dit med en mindre täppt Lotta Schelin, en formtoppad och frisk Caroline Seger och en Lisa Dahlkvist som blivit ett år bättre så kan Sverige ta hem det.

Då har han bara Palme–gåtan kvar sen, kommissarie Dennerby.

Nu tar jag semester ett par veckor. Bloggen följer med. Eftersom den sprattlar till lika frekvent som AIK släpper kvartalsrapporter (bloggen är lika ihålig också, för den delen) så får vi väl fundera på vad vi ska göra ”me han”.

Innan vi sätter punkt tänker jag ge er den ocensurerade versionen av Jossan Öqvists första svar när hon, efter matchen mot Frankrike, kom ut i den mixade zonen.

– Nu känns det så jävla bra. I kväll blir det en jävla fest. Jag mådde så jävla dåligt i tio minuter där, när vi inte gjorde mål. Jag såg matchen på teve, fan vad jobbigt det var. Och jag var så jävla arg. Det hade varit mer rättvist om båda hade åkt ut. Jag hade så jävla ont i hjärtat och mascara överallt på tröjan för att jag grät så jävla mycket. Men nu… fan vad skönt det är.

Trevlig sommar!

För jävelen.

/ Leifby