Ni som känner mig vet att jag är en liten gubbe.

Och den lille gubben måste försöka resa sig från sofflocket nu för att säga grattis till Sportextra som fyller 50 år i dag.

Jag vet inte hur många timmar jag och farsan har tillbringat tillsammans med Mats Strandberg, Lasse Granqvist, Dagge Malmqvist, Gunnar Brink, Peter Gyllander, Christer Jonasson och alla de andra på Radiosporten.

Vid köksbordet, i vardagsrummet, i bilen. På väg till eller från någon av alla hundratals matcher vi åkt på tillsammans.

Eller bara i samband med de spontana rundorna vi körde under de sportspäckade söndagarna då Fredrik af Petersen berättade om Ayrton Sennas senaste F1-seger, eller när Åke Malm summerade Serie A på en knastrande telefonlina från Rom.

Och sen lite typisk Radiosporten-musik på det.
Ofta Eurythmics, ibland Maxime Nightingale.

Jag vet inte hur många gånger jag har fyllts av förväntan när Percy Faith viftat igång sin ”Mucho Gusto”, eller hur ofta jag slagit näven i köksbordet när måljingeln klingat av och referenten meddelat att Rögle, Troja, HV71, Djurgården, Boden eller vad-det-nu-var-för-lag hade gjort ett mål TILL på Frölunda.

Jag vet bara att jag har tyckt väldigt mycket om de här stunderna.

Och vad hade vi gjort om inte Radiosporten funnits?

Lasse Granqvists referat, när Sverige gick från 1-5 till 6-5 mot Finland i hockey-VM 2003, har i dag röstats fram som det bästa referatet i Sportextras 50-åriga historia.

En värdig vinnare på alla sätt och vis och jag minns det som igår.

Precis som straffdramat mot Rumänien, och det i Lillehammer samma år.

Det finns förstås fler, det som definitivt trillar ut när jag öppnar minnesskafferiet är Mats Strandbergs lätt spruckna röst när JO Waldner slår in matchbollen mot Jean-Philippe Gatien i OS-finalen 1992.

Jag minns exakt var jag var, och vad jag gjorde.

Och jag ryser.

Ett annat, som jag aldrig fick uppleva live men som jag lyssnat på flera gånger, är Lennart Hylands Bob Beamon-referat från OS i Mexiko 1968. Det är fenomenalt på så många sätt. Ordvalen, humorn, förvåningen som uppstår när ”de tar fram ett vanligt måttband”.

Och så chocken förstås.

ÅTTA METER NI—TTI—O.

Lyssna och njut.

Vad minns ni?

/ Leifby