Jag vet inte hur många söndagar jag har hängt med Peppe Eng men jag vet att jag utan problem skulle kunna hänga lika ika många till.

I Sporten alltså.

Förra helgen skrev jag ett blogginlägg om förvirringen som tycktes råda i Sportcentralen. En del hade haft svårt att den typen av humor. Det hade kunnat resultera i en taskig tweet i affekt, ett blogginlägg med sparkar och slag eller kanske hotelser om att en vacker dag skriva en bok.

Peppe?

Han bara garvade.

Vi sågs en sväng i dag (ni får läsa mer om honom framöver) över en fika på Tyresö GK och det är med Peppe som det är med Janne Svanlund (som tyvärr har gått bort), Christer Ulfbåge, Bosse Hansson, Arne Hegerfors, Tommy Engstrand, Ingvar Oldsberg, Jane Björck och den där ligan som varit med sedan 80-talet.

Vi har aldrig träffats – men ändå känns det som att vi känner dem.

Jag tycker att Peppe är som allra bäst i Sporten på söndagar. När har summerar helgen, skickar igång ett par inslag, drar några resultat, berättar om tabelläget och önskar oss en fortsatt trevlig söndagskväll.

Jag glömmer aldrig när Sporten visade ett inslag om en OS-deltagare från Australien som gav ut en kalender med avklädda bilder. När inslaget var över kom vi tillbaka till studion och där satt Peppe.

I bar överkropp och en slips runt halsen.

Glimten, självdistansen, mustaschen, guldtanden, lugnet, tryggheten, värmen, prestigelösheten.

Det är våran Peppe det.

/Leifby