Idrottsgalan lämnade en del övrigt att önska, minst sagt.

Jag har skrivit några rader om det i dagens blaska, ni hittar den här på sajten i något skrymsle, men jag fick inte med allt och utvecklar två punkter här.

För det första.

När vi ändå ska försöka tacka av några de största och finaste idrottsmän och idrottskvinnor Sverige har sett de senaste tio åren (Nicklas Lidström, Anja Pärson, Anna Lindberg, Helena Ekholm, Christian Olsson och Carolina Klüft) så faller allt ganska platt (förresten, vart fan tog Fredrik Ljungberg vägen?) när hyllningen inte sträcker sig längre än att de här sex går in på scen, till ett klipp, och sedan lämnar densamma till en lam applåd.

Vem var det som regisserade den punkten på Idrottsgalan?

Lars Norén?

Toini Gustafsson Rönnlund fick ta emot ett hederspris och hon såg knappt en dag äldre ut än hon gjorde när hon tog sina två OS-guld i Grenoble 1968.

Hon önskade att hennes Assar hade fått uppleva den här kvällen och det önskar jag också.

Jag har vid tidigare tillfälle, i mitten av 90-talet när jag bloggade senast, lyft Lennart Hyland och hans fantastiska Bob Beamon-referat (”den granne” och ”åtta meter niii–ttii–oo) från OS i Mexiko 1968.

Hans referat från VM 1958, när han tog Kurt Hamrins solomål mot Västtyskland på uppstuds, räknas som ett av de bästa i svensk sportjournalistik. Hyland var riktigt vass, framförallt i radio, och med sin tajming och sitt sinne för lättsamhet blev också det här en klassiker.

”Hon har vunnit med fyra…. tre…. sekunder komma sju sekunder…. ungefär”.

En pärla.
Precis som Toini.

/Leifby