Ingen tv-krönika i dagens tidning.

Cheferna ville inte trycka den, de skrotade den med förklaringen att den ”inte höll måttet” och var ”ett slappt förakt mot läsarna”.

Eftersom jag inte delar deras uppfattning får det bli en blogg i stället.

Lite bakgrund att ta med sig in i den här krönikan. Jag har skrivit tv-krönikor i över 1,5 år. Varit (jävligt) kritisk när det funnits anledning, hyllat och berömt väldigt många, säkert 40-50 olika tv-personligheter, allt från programledare till kommentatorer och experter, på SVT, TV4 och Viasat. Jag har ett stort förtroende för läsarna och tror att de flesta förstår att jag sett en hel del tv-sport, att jag även fortsättningsvis kommer att se mycket tv-sport, och att den här ”Falling Down”-krönikan är aningen tillspetsad, och skriven utifrån en känsla jag hade.

/Leifby

TV-KRÖNIKAN

Det finns inte många tv-sportproduktioner som jag känner att jag inte får missa.
Det är en sorg.

Som tv-krönikör på Sveriges största tidning förväntas jag samla stoff till krönikor på ledig tid, men jag har inte så mycket ledig tid längre.
Jag har familj, tjej, dotter, vänner, en lägenhet som måste renoveras, jag kan inte slözappa bort en hel kväll eller en helg.
Men jag har inga problem med det.
Jag kan välja bort allt.
Och det är ett problem.
Jag vill att det ska finnas minst en, helst ett par, tv-sportproduktioner i veckan som jag absolut inte kan vara utan.
Men det gör det inte.
Förr i tiden (jag är så pass gammal att jag får säga så) fanns det alltid heliga stunder.
Förutom mästerskapen fanns Tipsextra, någon allsvensk match, så småningom Champions League, lite F1, ”Uno, kryss, due”.
Och Sportspegeln.
Ett sakrament för den sportintresserade.
Det som erbjöds kändes exklusivt eftersom det inte gick att se allt, hela tiden, överallt.
I dag sköljer sportsändningarna över oss, på helgerna slås dammluckorna upp på vid gavel.
Media är, på många sätt, en av Sveriges mest skitnödiga branscher.
Alla leker ”Följa John”, väldigt få vågar gå sin egen väg, mängd är i flera fall viktigare än standard.
Hellre fem skitmatcher än en verkligt bra.
Bättre med tre såsiga timmar än tio sylvassa minuter.
En rewrite som vansinnesklickas går ofta före en egen story.
Det produceras så mycket tv-sport att det är svårt att inte tröttna, på allt och alla, varenda jäkel.
Samma personer gör allt, syns överallt, låter likadant, slänger sig med samma siffror, framtagna och levererade av ett och samma statistikföretag.
Alla har de bästa rättigheterna, de tyngsta experterna, och alla vet allt – om allt.
I dag, lördag, sänder TV10 två landskamper i ishockey från en turnering ingen har hört talas om.
Eurosport visar tysk ligafotboll och oändligt många timmar tennis.
Viasat erbjuder en handfull direktsända fotbollsmatcher, C More minst lika många, TV4 något fler.
De flesta bäddas inte in i en studio utan flyter runt helt fritt.
Majoriteten försöker ge sken av att de är på plats, men nio utav tio matcher kommenteras från en städskrubb i ett tv-hus någonstans i Stockholm.
Närvaron når sällan över nollstrecket.
Klockan 15.30 sparkar mötet mellan Ullensaker/kisa-Sandefjord igång i C More Live.
Vad är det för något?
Finns det en enda människa som väljer det alternativet i eftermiddag?
I så fall, ge dig till känna, vem är du?
Det är svårt att tänka sig att sådant skräp säljer några abonnemang.
Reportaget, en av journalistikens viktigaste och mest intressanta genrer, är det knappt någon som bryr sig om längre.
Närvaron, berättelsen och mötet har ersatts av någon som tycker någonting, av en match i norska andraligan, för att den var billig att köpa in, av en analys eller ett highlightspaket, för att det gick snabbt att sno ihop.
Visst, Bernt Lagergren krigar på, precis som Johan Anderberg på TV4, och några till.
Men de får allt svårare att ta plats.
Det kostar för mycket, tar för lång tid, klickas för dåligt.
Och… det spelas ju fotboll.
I NORGE!!!

Marcus Leifby – (för detta) sport-tv-krönikör

JA! Viasat mobiliserar inför sina OS-sändningar, nya experter presenteras på löpande band – men det bästa namnet har man säkrat för länge sedan. Jag tror att Göran Zachrisson kommer att ta hand om OS-invigningen. Ingen annan är bättre lämpad att kommentera någonting där ingenting händer. Zachrissons tonläge är alltid trovärdigt. Han överdriver aldrig och har ett språk som är behagligt att lyssna på, lätt att ta till sig. Han har en sportröst som är helt omöjlig att tröttna på.

NEJ! Ja, dåååå seeees viiii på lööööördaaag, ja dååå seeees viiii på löööördaaag, ja det var dååå ett jäääävla tjaaaaat. Svenska spel har slagit något slags rekord i att gnata hål i huvudet på folk. Jag vet inte hur många gånger jag har hört Stryktips-reklamen vid det här laget. Bara att jag hört den alldeles för många gånger. Den snurrar överallt, i varenda avbrott. Före, efter, under, mellan, överallt, hela jävla tiden. Usch.

TILL SIST… ”Tipset i sista stund” på text-tv-sidan 327 borde prisas på Kristallen nästa år.