En svensk miniversion av 24/7

av Marcus Leifby

I en tv-krönika i helgen skrev jag om fikonspråket i hockeysändningarna som för det mesta landar i att det är viktigt att ”åka skridskor”. Var är taktiksnacket? Vad har lagen för spelidé? Hur fungerar försvars/anfallsspelet?

Finns det någon taktik överhuvudtaget? Eller är alla rädda för att avslöja för mycket, inför stundande slutspel eller kvalserie?

Det borde gå att dissekera mer ordentligt, tycker jag, även om hockey i mångt och mycket handlar om att vinna de små kamperna, skapa man-mot-man-överläge, komma in på mål, skymma målvakten… och åka mycket skridskor.

Jag har inte fått ett enda mothugg från ”hockeyhåll”, det är mycket ovanligt (hockeyfolket är inte speciellt konflikträdda) och jag kan bara tolka det som att jag är inne på rätt spår. Det pratas inte taktik i hockey, frågan är om det beror på att det knappt existerar, att frågan inte kommer eller intresset inte finns?

I samma krönika lyfte jag också fram idén om att ett tv-bolag borde följa Djurgårdens ”väg tillbaka” till elitserien och skildra kontrasterna de ställs inför den här säsongen.

En svensk miniversion av HBO:s prisbelönta ”24/7 Road to Winter Classic”.

Det finns faktiskt en färdigproducerad.

HV71 har gjort ”HVTV All Access” och det är riktigt bra. Vi får följa spelarna på nära håll, vara med under träningar, matcher och smyga hela vägen in i omklädningsrummet där Ulf Dahlén, i en scen, tyvärr inte kan hålla igen riktigt och framstår därför som en John Tortorella-wannabe.

Eller är det ren och skär ironi?

Johan Lindqvist (radiopratare i grunden) speakerröst är fenomenal.

Se upp, Jovan.

Det här skulle hålla för att sändas i ”riktig” teve om det inte vore för det faktum att det är HV71:s egen medieapparat som, under översyn av klubbledningen, har stått för produktionen. I lägen likt det här måste vi alltid höja ett varningens finger för trovärdigheten. Det finns förstås ett stort egenintresse, det är viktigt att visa upp en så bra bild som möjligt, och frågan är alltid; vad försvinner på vägen? 

Amen.

/Leifby

Låt Bernt göra en Paralympics-krönika

av Marcus Leifby

I Paralympics är det ombytta roller.

Där är det spelarna som är blinda – inte domarna.

När elden släcktes i går fick en av tv-sportens allra bästa berättare Bernt Lagergren fem minuter på sig att lyfta fram de bästa ögonblicken från spelen (det såg ut så här).

Och nu vill jag veta mer om och se mer av den blinde fotbollsspelaren Jefferson da Conceicao Goncalves, eller Jefinho som han kallas.

Hjältemod ska uppmärksammas och Lagergren borde förstås få ytterligare 55, eller 85, minuter på sig. Jag hoppas tv-sportens chefer låter honom sätta sig ner för att sy ihop en Paralympics-krönika, på samma sätt som det satsas på att göra en OS-krönika.

Jag kan inte komma på några som gjort sig mer förtjänta av det. 

Eller någon som kan göra det lika bra som Lagergren.

*****

*****

I morgon presenteras den public service-utredning som ska ligga till grund för beslut om det nya sändningsuppdraget för SVT, SR och UR (2014-2019).

För alla som är intresserade av sport och/eller André Pops SUPERKROPP finns det all anledning att spetsa öronen lite extra. I utredningen tar man ställning till en rad olika saker, bland annat hur public service ska finansieras (licensavgiften kan avskaffas och ersättas med en skatt) och huruvida SVT ska få sponsra några av alla de sändningarna de gör under ett år (en förutsättning för att de ska ha råd att köpa in rättigheter).

Dessutom har man tittat på hur mediemarknaden ser ut i dag och på hur brett public service-uppdraget ska vara. Det finns starka krafter som inte tycker att SVT ska konkurrera med de kommersiella aktörerna när det kommer till underhållning och sport.

Vi lär få anledning att återkomma i ärendet.

*****

I kväll visar Eurosport finalen i US Open mellan Andy Murray och Novak Djokovic. I morgon kväll visar de VM-kvalmatchen mellan Jordanien och Australien.

Snacka om bredd.

/Leifby

Being: Liverpool

av Marcus Leifby

G’day, mates!

Long time no see.

Eftersom jag har fått dra på mig den grådassiga tv-krönikörskostymen, gjort lite EM-grejer, semestrat, varit på OS i London och ägnat mig åt annat krimskrams har det varit totalt stendött här ett tag, men nu när jag fått ett eget spår kanske det kan vara läge att göra ett återupplivningsförsök på det här bloggliket.

Jag har vid tidigare tillfälle offrat några tecken i ett försök att få er att ratta in pingisdokumentären Bragden, som sändes i SVT för ett par veckor sedan. Ni har fortfarande 16 dagar på er att se Henrik Georgsson film om hur ett gäng finniga svenska folkhemsidrottare lyckades riva den mäktiga kinesiska muren.

Min kollega Peter Wennman var Aftonbladets utsände på plats i Dortmund 1989. Han rankar ögonblicket som ett av de största han varit med om i sin journalistiska karriär. Och han har, om jag inte missminner mig, ändå sett TAIF ett par gånger.

Och i höst kanske det här kan vara något:

Ni har säkert koll på det här, men eftersom premiärdatumet närmar sig (16 september) tänkte jag bara uppmärksamma er på det som mycket väl kan bli 2012 års stora dokumentärupplevelse inom sportgengren (Road WarsTV4 Sport, inkluderat).

“Our Liverpool: Never Walk Alone” (eller Being: Liverpool, enligt IMDB).

Mannen bakom dokumentärserien är Scott Boggins, prisbelönt producent som, bland annat, fått 33 Emmy-nomineringar för fem säsonger av 24/7”-dokumentärerna, som ni säkert sett. Där har vi på nära håll fått följa NHL-lag, Nascar-förare och boxare under flera veckors tid, i deras förberedelser inför en stormatch eller viktig tävling.

I den sex avsnitt långa dokumentärserien tar Boggins oss in i Anfields skrymslen och vrår, vi får följa spelare, ledare och folk kring laget under klubbens säsongsavslutning i fjol, FA-cupfinalen mot Chelsea (som Liverpool förlorade) och uppladdningen inför säsongen 2012/2013 under klubbens USA-turné.

Från Fox Soccer-håll sägs det att Boggins har fått en unik inblick och tillgång i Liverpool och har, som förste journalist/utomstående, fått ta in en kamera i Liverpools omklädningsrum på Anfield.

Med amerikansk touch och en rosslig berättarröst kan det här bli någonting i hästväg. Bara det inte, gud fördjude, tenderar att bli en PR-rulle, initerad av klubbens amerikanska ägare. Med tanke på Liverpools fjolårssäsong och allt vad den innebär lär vi ganska snabbt bli varse om så är fallet.

Vad tror ni? Sugna?

Om inte någon svensk tv-kanal köper in den här illa kvickt kommer jag personligen att tömma ett lass med gödsel utanför samtliga tv-hus i Stockholm. Inklusvie Aftonbladets redaktion. Bara för att. Frågan kan inte vara OM någon köper in serien, utan snarare VEM som hinner först.

/Leifby

Vad heter slaktarn?

av Marcus Leifby

I dag är det exakt en månad sedan jag uppdaterade den här bloggen.

Ville bara säga det.

Ha det bra.

Hej.

Eller vad fan, när jag ändå är här.

Det är mycket nu.

Skärmavbild 2012-06-15 kl. 13.26.29.jpg

En tanke som slog mig härom dagen. Om Sverige förlorar mot England i kväll så kommer det här landslaget att bli det första svenska laget (någonsin?) som spelar en helt betydelselös match i ett fotbollsmästerskap. I alla fall i modern tid.

Rätta mig om jag har fel.

I VM i Mexiko 1970 hade vi fortfarande en chans att gå vidare inför sista omgången. Samma sak gällde 1990, trots alla 1-2-resultat. Senast vi stod för en usel EM-inledning, 2000 med 1-2-förlusten mot Belgien och den episkt trista 0-0-matchen mot Turkiet, så gick vi in i den sista matchen mot Italien med en teoretisk chans. Det gick, som bekant, åt helvete men för min del gör det inte så mycket om det går åt helvete även mot Frankrike på tisdag.

Så länge vi faktiskt har en chans – och ger det en chans.

En totalt betydelselös EM-match mot Frankrike på tisdag skulle bli ett historiskt antiklimax för alla. För SVT som ska snacka upp den i trekvart, för Chris och Glenn som ska kommentera den, för Hamrén som ska ta ut en elva, för Zlatan och Rasmus och alla som ska spela den, för alla svenska fans som är på plats, och, förstås, för alla oss (vi ska se den tillsammans med Jan Guillou) som följer den hemifrån.

Usch fy fan vad deppigt.
Låt det inte hända.

/Leifby

Glenn söker sommarvikarie

av Marcus Leifby

Jag skrev några rader om Glenn Strömberg härom dagen, och det small förstås till i mejllådan. Man yttrar sig inte kritiskt om en folkkär legendar, så är det bara.

Argast var, precis som vanligt, män i medelåldern.
De flesta från Göteborg.
Alla hette Glenn.

Även Annika Broljung-Jonsson var förbannad och skrev:

Du din idiot se till och säg upp dig! Sådan jävla skitjournalistik vill vi inte ha i denna tidning!!!!!!

Någon dag senare damp det här ner:

Pressmeddelande 13 maj

Glenn Strömberg söker matnördig sommarvikarie

För Glenn Strömberg väntar en hektisk sommar. Han ska vara expertkommentator både under fotbolls-EM i Polen/Ukraina och damfotbollen under OS i London. Nu behöver han hjälp och söker sommarvikarier för sin matlinje Glenn Strömberg Collezione, via Arbetsförmedlingen och Facebook.

– Det enda som krävs är ett ruskigt stort intresse för mat och Italien, säger Glenn Strömberg själv i en personlig video på sin Facebook-sida.

Jobbet går ut på att ta hand om Glenn Strömberg Collezione genom att resa runt i Italien och besöka hans noga utvalda matproducenter under två perioder i sommar.

Totalt rör det sig om två vikariat i juni eller augusti, med resa, fri kost och logi i Italien samt en lön på 10 000 kr per vecka. För att kvalificera sig för jobbet behöver man bland annat vara ”petnoga” och precis som Glenn ha en stor passion för det genuina italienska köket, enligt platsannonsen på Arbetsförmedlingens hemsida.

Glenn har själv rest runt i olika regioner och lärt känna sina producenter och är nu mån om att hitta två dedikerade vikarier som kan hjälpa honom att hålla ställningarna under sommaren.

Ansökan sker via Arbetsförmedlingens hemsida eller på Glenns Facebook-sida.

För ytterligare information kontakta Pär Nettelblad, VD Glenn Strömberg Collection.

*****

Man kanske skulle söka?

/Leifby

17 minuter på The Den…

av Marcus Leifby

Efter 17 minuter, då Millwall precis gjort 1-0 på Blackpool och Cold Blow Lane vibrerade för näst sista gången den här säsongen, gick filmen av.

Sex säkerhetsvakter hämtade mig och mitt lilla Leifby’s Big Ten-gäng, forslade in oss i ett förhörsrum och bad oss dra ner byxo… nej, det gjorde de inte, men de förhörde oss en stund, tog våra uppgifter, sköt några mugshots och kastade ut oss på gatan utanför.

Det var det, det.

Men 17 minuter på The Den är bättre än inga minuter alls.

Vi ska nog få ihop ett vettigt program ändå, be cool chaps, men en sak är i alla fall säker. Vi måste ha varit de raraste, mest kärvänliga och beskedliga killar de någonsin kastat ut från södra Londons kanske mest beryktade läktare.

Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Skärmavbild 2012-04-28 kl. 19.00.41.jpg

/Leifby

Magnus, Magne eller Maggan?

av Marcus Leifby

1. Jag är västvärldens minst motiverade sportbloggare.

2. Jag är västvärldens mest sysselsatta sportbloggare.

3. En kombination av 1 och 2.

Skärmavbild 2012-04-18 kl. 00.29.35.jpg
SKÄRMSKOTT: Förstemejlaren

Ni är några stycken här som har uppmärksammat Big Ten-serien. Kul. De flesta som uppmärksammat den undrar också vem som har ”skrevet denna dä goa biten” i introt. Också kul. När ni får tid; kolla gärna på de resterande 17-18 minuterna också. Alltså det som kommer EFTER vinjetten.

Jag ska kolla vad biten heter.

Återkommer.

Under tiden ni väntar (med tanke på hur ofta den här bloggen uppdateras är det inte omöjligt att Hollywood hinner göra en Roland Hassel-rulle innan jag är tillbaka) kan ni spana in alla andra låtar här:

Leifbys Big Ten Säsong 1

Spellistan uppdateras varje vecka och börjar ta sig.

Vi har, precis som Radiosporten har gjort varje tisdag, torsdag, lördag och söndag nu sedan 1989, också fallit platt för Belinda Carlisle-dängan ”Heaven Is A Place On Earh”.

Mycket nöje.

/ Ma. Leifby

TV-krönikan som försvann

av Marcus Leifby

Varje lördag skriver jag en tv-krönika i blaskan, den här helgen ”råkade” den bli Mediasveriges sämst prioriterade alster. DN hade ute Cronemans drapa ute redan vid 10.00 men det är skillnad på folk och folk, och tidning och tidning. Croneman är tung, och DN:s nätredaktörer prioriterar väl annat än den servett till sporttidning som DN knuffar ut på lördagar. Tidningens NHL-resultat från i tisdags behöver inte tryckas ut på nätet (också).

Jag tror inte heller jag underminerar dagens tidningsförsäljning när jag nu trycker ut krönikan här.

Ja, förresten, vem fan köper tidningen nuförtiden?

Håller ni med mig när jag säger…

VISBY.
Viasats hockeysändningar från allsvenskan och kvalserien stinker.
Niklas Jihde, hans kollegor och hela produktionen luktar svett, snus och sumpigt kaffe.
Det kan inte bli bättre.

///

Efter Salming, Abrahamsson, Gradin, Sundström, Jönsson, Elvenäs, Sedin och Lundqvist har hockey-Sverige fått en ny dominant brödrakonstellation – i Peter och Niklas Jihde.

I varsin hockeyproduktion slåss de om vem som kan ställa den mest öppna frågan och båda gör det förbannat bra. I TV4 är Peter ett helproffs, han vet precis vad som blir bra i teve och i veckan gav han Oscar Möller en uppsträckning när han tittade förbi studion och körde några ”vi ska se oss i spegeln, spotta i nävarna och ta oss i kragen”-svar.

Peter Jihde nöjer sig inte med sånt.

Till och med Niklas Wikegård tyckte lite synd om Möller och menade att Jihde var lite för hård. Wikegård funkar bra i sin studioroll, han är mer tyckare än expert och nästan alltid underhållande att beskåda.

Han säger alltid vad han tycker och tänker och det är uppfriskande.

Viasats
hockeysändningar är snäppet vassare och det hänger förstås ihop med att de sänder hockey som är snäppet sämre. Ju längre ner i seriesystemet vi kommer desto lättare är det att få tillgång till spelare, ledare, domare och omklädningsrum.Hade någon kanal sänt division 1-hockey är jag övertygad om att sändande bolag hade fått ha en reporter i utvisningsbåset.

De gånger jag ser NHL-hockey slås jag av hur otroligt snygg produktionen är. Det är rent och vitt och fräscht, allt låter perfekt och man kan höra varenda skär och puckstuds. Det känns nästan lite på låtsas.

Det gör det inte i hockeyallsvenskan.

Sargen ser för jävlig ut, det är fullt med svarta puckmärken och det hörs tydligt när domaren tar en tveksam tvåa för hakning.För det står en dåre på läktaren och skriver ”neeeeej, din idiiiiiiooot”.

Jag kan inte komma på någon sportproduktion som låter oss komma så nära som i Viasats hockeysändningar.
Man kan känna svettlukten när Niklas Jihde bökar runt i Rögles omklädningsrum, bland hockeytrunkar och målvaktsbenskydd. Plötsligt kan han få en tejpboll kastad i ansiktet.

Folk skriker, snusar och visar röven.

När tränarna har sin taktikgenomgång för tittarna sitter Challe Berglund intryckt mot ett gammalt elelement och bordet som taktiktavlan vilar mot är fullt med kaksmulor.

Det är härligt.

Niklas Jihde
är så intresserad att det spritter om honom – och det smittar av sig. Han och brorsan har aldrig ställt en stängd fråga, de ser alltid till att ingen kan svara kort med ett ”ja” eller ”nej”.

Tänk er att gå på middag hemma hos familjen Jihde.

Kan du beskriva hur du tycker att potatisgratängen smakade?

Det börjar bli dags att ta tag i disken, hur känner du inför det?
Du ska gå hem alltså, hur tänkte du där?
Varför får jag inte låna din ”Live Is Life”-skiva?

Marcus Leifby

JA! Han tog av sig sin kavaj, sparkade av sig båda skorna och trots att SM-semin mellan AIK och AIK höll på i nästan fem timmar tappade Lasse Granqvist aldrig tempo eller pricksäkerhet i sitt referat. Det krävs ett vasst munläder och en skärpt skalle för att hålla så länge. Det har Lasse och det gör honom till Sveriges bäste kommentator. Vågat också att, efter fem timmars intensiv slutspelshockey, posera i ljusblå skjorta.

NEJ! När Lasse Lagerbäck fick snacka upp supermötet mellan MilanBarcelona tog han i från tårna och klämde ur sig ett ”det är Zlatan kontra Messi och 4-4-2 kontra 4-3-3”. Där satt den. Jag tycker att Lagerbäck borde lägga självklarheterna, ”sån är fotbollen” och ”Zlatan är unik”-klyschorna åt sidan. Är Lagerbäck där som expert eller som ”Lars Lagerbäck”? I rådande stund vet jag inte vad jag skulle föredra.

TILL SIST… Tingsryd-Djurgården. Precis som på 60- och 70-talet. Synd att inte Des Moroney spelar fortfarande.

/Leifby

Sida 2 av 19
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB