Ni som känner mig vet att jag är en liten gubbe.

Och den lille gubben måste försöka resa sig från sofflocket nu för att säga grattis till Sportextra som fyller 50 år i dag.

Jag vet inte hur många timmar jag och farsan har tillbringat tillsammans med Mats Strandberg, Lasse Granqvist, Dagge Malmqvist, Gunnar Brink, Peter Gyllander, Christer Jonasson och alla de andra på Radiosporten.

Vid köksbordet, i vardagsrummet, i bilen. På väg till eller från någon av alla hundratals matcher vi åkt på tillsammans.

Eller bara i samband med de spontana rundorna vi körde under de sportspäckade söndagarna då Fredrik af Petersen berättade om Ayrton Sennas senaste F1-seger, eller när Åke Malm summerade Serie A på en knastrande telefonlina från Rom.

Och sen lite typisk Radiosporten-musik på det.
Ofta Eurythmics, ibland Maxime Nightingale.

Jag vet inte hur många gånger jag har fyllts av förväntan när Percy Faith viftat igång sin ”Mucho Gusto”, eller hur ofta jag slagit näven i köksbordet när måljingeln klingat av och referenten meddelat att Rögle, Troja, HV71, Djurgården, Boden eller vad-det-nu-var-för-lag hade gjort ett mål TILL på Frölunda.

Jag vet bara att jag har tyckt väldigt mycket om de här stunderna.

Och vad hade vi gjort om inte Radiosporten funnits?

Lasse Granqvists referat, när Sverige gick från 1-5 till 6-5 mot Finland i hockey-VM 2003, har i dag röstats fram som det bästa referatet i Sportextras 50-åriga historia.

En värdig vinnare på alla sätt och vis och jag minns det som igår.

Precis som straffdramat mot Rumänien, och det i Lillehammer samma år.

Det finns förstås fler, det som definitivt trillar ut när jag öppnar minnesskafferiet är Mats Strandbergs lätt spruckna röst när JO Waldner slår in matchbollen mot Jean-Philippe Gatien i OS-finalen 1992.

Jag minns exakt var jag var, och vad jag gjorde.

Och jag ryser.

Ett annat, som jag aldrig fick uppleva live men som jag lyssnat på flera gånger, är Lennart Hylands Bob Beamon-referat från OS i Mexiko 1968. Det är fenomenalt på så många sätt. Ordvalen, humorn, förvåningen som uppstår när ”de tar fram ett vanligt måttband”.

Och så chocken förstås.

ÅTTA METER NI—TTI—O.

Lyssna och njut.

Vad minns ni?

/ Leifby

Första veckan i oktober samlas landslaget för de två avslutande EM-kvalmatcherna och lagkapten Zlatan tar förstås sitt ansvar även denna gång.

I helgen fyller han upp frysen med lite jämtländskt älgkött.

Eller?

Milan förnekar bestämt att Zlatan är ute och jagar men det hade inte varit förvånande på något sätt. Han lär ju inte vara den ende som sjukskrivit sig den här veckan för att fälla ett djur. De flesta brukar komma undan med det, men frågan är om inte Zlatan blev tagen på bar gärning i dag? Att Milan dementerar, det hör ju bara till.

Älgjakten och Canada Cup måste vara de företeelser i Sverige som kostat Försäkringskassan mest stålar de senaste 30 åren.

– Ger mig fan på att han tog ut pappaledighet när det var VM också, som Canal Plus-reportern Jonas Dahlquist twittrade.

En del personer (med alldeles för få endorfiner) tycker att vi är löjliga som skriver om det här, andra tar det för vad det är och läser med ett leende. En av dessa hörde av sig och berättade spännande detaljer kring vad som döljer sig ute i den jämtländska skogen.

Tjena,

Läste nedanstående artikel och ler. Har personligen besökt Dan Olofssons ställe i Storrun i Offerdal och det är något helt overkligt; Efter sex-sju mil på små grusvägar, efter otaliga vägbommar i ödemark och avfolkningsbygd når man ett paradis med egen ridanläggning, golfbana, elljusspår mm. Där finns allt man kan tänka sig och önska sig och mer därtill i Jämtländsk vildmark; hjortron utanför stugkvisten, milsvid utsikt, skotrar, björnar, renar etc. Hela stället spänner över några kilometer och känns som en gigantiskt Aspen-lodge mitt i ödemarken. En arkitektonisk dröm mitt på fjället helt enkelt. Det ligger i Åre kommun, men nås endast via vägar från Krokoms kommun.
 
En krydda i sammanhanget är att Dan Olofsson och Maths O Sundqvist (mannen som delvis bidrog till Carnegies fall) kommer från samma lilla by som heter Kaxås.
 
Som ex-jämte känns det bra att Zlatan får se Jämtland visa sin allra bästa sida.

 *****

Ewert Ljusberg är förresten president för republiken Jämtland.

Har ni hört det förut?

Trevlig helg!

/ Leifby

Det frustrationsfälls nog ned ett och annat träd i Tingsryd med omnejd i dag när nyheten om namnbytet på Dackehallen sprids från gård till gård.

Till raden Madison Square Garden, Rose Garden, MGM Grand Garden Arena fogas nu ett nytt namn.

Nelson Garden Arena.

I Tingsryd.

Mer jämförelse än så känns onödigt.

Det kunde förstås varit mycket värre, det kunde ha varit en räv, ett verktyg, ett par speedos eller en djupfryst kyckling.

Vi nostalgiker tycker förstås att det är för jävligt att vinstjagande företag tar över våra älskade vallar, IP:s, hallar och arenor och tapetserar om dem till stora reklampelare i skrikiga färger. Vi svär över så att det slår gnistor över att Dackehallen, Skarsjövallen, Gavlerinken, Fredriksskans, Delfinen och Rocklunda (för att ta några exempel) måste offras i jakten på mer sponsorpengar.

Men vi får inte bli för naiva.

För att driva en elitverksamhet räcker det inte längre med att sälja kaffe, korv, resultatlotter och dra bort 450 betalande åskådare från (den officiella) publiksiffran. Att vägra släppa taget om ett anrikt namn kan kosta en topplacering, ett slutspel, ett kvalspel, en degradering eller, i värsta fall, en hel klubb. Det priset tror jag ingen är beredd att betala.

Vi får leva med det.

Nelson Garden Arena.

Där talangerna blommar ut.

Där segrarna inte växer på träd.

Där Löven kommer att falla.

Tja, det kan funka.

Nils Dacke har ju ändå inte skjutit till en spänn sedan 1500-talet.

/ Leifby

I alla fall enligt TV4.

Fattas bara att Björn Runström börjar med stand-up. 

Jag vet att ni kan leverera, bara kör på…

/Leifby

Med tanke på funderingen och tonen i mitt senaste inlägg känner jag mig tvungen att bryta bloggembargot och skriva några rader. I denna tid känns det också mycket angeläget att få bort rubriken ”Kvaldrömmen lever för Hammarby”.

Den är inte sanningsenlig.

Jag hann bara se fragment av matchen mot Degerfors men det räckte ändå för att konstatera att det fortsatt är Hammarbys försvar som fäller laget i match efter match. Peter Samuelsson FICK göra tre mål. De två första (nickskarvar på förstastolpen) var identiska och det avgörande 3-2-målet kom på ett friläge sedan Bajen-försvaret gått bort sig.

Degerfors-anfallaren fick så mycket tid på sig att han hade hunnit springa och tända på grillen uppe hos Tord Grip innan han skickade in avgörandet.

Hammarby har nu en seger på de åtta senaste matcherna. En seger som man dessutom fick slita sig till hemma, mot tabelljumbon och slagpåsen Qviding. Det återstår sju matcher i superettan, Hammarby får spela fyra av de här hemma på Söderstadion och en av bortamatcherna är mot redan avsågade Västerås.

Jag tror inte det spelar någon roll.

Just nu finns det ingenting som talar för att det här inte ska sluta med att Hammarby tvingas försvara sin superettan-existens i ett halkigt höstkval.

Det är ju för fan inte klokt.

*****

På tal om Degerfors. Har ni hört historien om Mål-Ottos ”Eurovoice”?
Enligt en säker källa spelade han in sin hälsningsfras på både svenska och engelska.

Hur det lät?

– Hi, you have reached Goal Otto.

*****

Såg förstås dokumentären ”Fotbollens sista proletärer” i går. Gör det ni också om ni missat den. Arkivmaterialet var fem dansande plus. Tyvärr var inte berättandet alls så bra som jag hoppats.

Lite Malcolm Dixelius hade suttit fint.

Bra var däremot Stefan Petterssons frisyr som skymtade förbi på bilderna som berättade om Blåvitts 3-0-tapp på Barcelona i Europacup-semin 1986. Jag vet inte om ni noterade det, men när Blåvitt-spelarna står samlade för ett sista snack inför straffavgörandet, bara någon minut innan det är dags, hör man någon vråla:

– Var är mitt snus!?

Laul berättar historien här.

I dokumentären fick vi även se den dåvarande statsministern och djurgårdaren Olof Palme posera i Blåvitt-tröja.

Till Pettersson-spåret, Sydafrika-spåret, PKK-spåret, polisspåret, KGB-spåret och Ustasja-spåret kan vi nu foga in ytterligare ett spaningsuppslag.

Huligan-spåret.

/Leifby

Jag borde förstås ha gett er den här lilla analysen i dagens blaska men jag var tvungen att fälla ner bommen i går, när text och tillägg om Roger ”Stalin” Sandbergs nya metoder var nedtecknad och skickad.

Jag är i usel form helt enkelt.

Tack vare en styck nygammal tränare, en norsk nödraket och en liberiansk mittfältare (som behärskar titt-finten) har Hammarby kommit på fötter igen.

Segern mot Qviding satt visserligen långt inne men den borde ha skrivits till betydligt större siffror. 8-0 i paus hade inte varit orättvist. Matchen hade varit punkterad redan efter 45 om inte domartrion valt just den här dagen och den här platsen till att fira linjedomarflaggans dag.

Sandberg har en del att jobba på. Hans första åtgärder blir att öka träningsdosen, dra in en ledig dag och skärpa koncentrationen i samband med träningarna. Hans viktigaste uppgift blir att jaga bort ängslan som hela tiden ligger så nära till hands i det här laget. I går räckte det med ett par missade uppspel och ett Qviding-avslut från nära håll för att hela laget skulle säcka ihop kollektivt.

Kan Sandberg få spelarna att tro lite mer på det de gör, bli lite mer effektiva i offensivt straffområde, spela mer rejält i egen backlinje och lära Björn Runström offsideregeln kan det här bli bra.

Hur bra?

Svårt att säga men jag tror att Hammarby-spelarna börjar förstår allvaret nu. Ingenting löser sig av sig självt, bara för att man har Sveriges mest trogna (och härdade) supportrar eller för att man spelar i en klubb som alla anser hör hemma allsvenskan. Jobbet måste göras och jobbet gjordes igår trots att det finns mer smickrande uppgifter än att behöva kriga ner ett avsågat Qviding på hemmaplan.

Sandberg har plockat fram piskan.
I bästa fall kan han driva det här laget – till ett kval.

Superettan är Sveriges längsta fotbollsserie. Det återstår fortfarande nio omgångar och 27 poäng att spela om och efter Bajens trepoängare igår har man nu ”bara” sex poäng upp till kvalstrecket. Närmast väntar Åtvidaberg (b), Degerfors (b) och GIF Sundsvall (h), ett GIF Sundsvall som tagit patent på att göra dåliga bokslut i superettan.

Det kan faktiskt gå.

Fotboll är en lynnig och nyckfull sport. Tabellen kan snabbt visa sig vara någonting helt annat än vad den gav sken av att vara för någon omgång sedan. Vi som skriver om det som hänt och spår det som komma skall är fullständigt oberäkneliga.

Fansen är kanske de mest irrationella och ambivalenta.

Efter alla sorger och bedrövelser den här säsongen behövdes det inte mer än en crossboll från Andreas Dahl, en vilt löpande Simon Helg, en titt-fint från nye Isaac Pupo och två offsidemål av Björn Runström för att drygt 6000 pers på Söderstadion skulle glömma allt skit som varit och, om än bara för en stund, se framåt igen.

Kan Bajen-spelarna visa samma prov på lynnighet kan det här bli riktigt bra tillslut.

Vad sägs om ett kval mot Djurgården i månadsskiftet oktober/november?

/ Leifby

Skriver i dag några rader om Svenska cupen-affären (och magasinsrättigheterna för allsvenskan) som TV4 och SVT har skakat en näve på. En perfekt uppgörelse för samtliga parter.

SVT får sända lite fotboll och kan, med sitt public service-tänk, paketera cupen på ett fint sätt. TV4 blir av med en rättighet som de knappt visste att de hade och som för det mesta har legat sked med ”Fiskedrag” i TV4 Sport.

För stålarna kunde de i stället håva in bortamatcherna i VM-kvalet.

Jag fick även en fråga… eller fråga och fråga… Andreas Persson hörde av sig i ämnet i alla fall och skrev följande notifikation till mig på Twitter:

”Om cuprättighetsflytten var din och Yngs offtherecordstory så resuméhorade du med lite för lite ull på snorren.”

Är det en Bar Mitzva på gång? Hur som helst så kan jag meddela att det INTE var Svenska cupen-rättigheterna som var (eller är) SVT:s hemliga projekt. Det finns betydligt mer spännande saker än så på gång. Vi får säkert anledning att återkomma till det.

Jag har även noterat att det finns gott om hängskallar som direkt tog tillfället i akt att såga SVT:s idé om att försöka göra någonting nytt och annorlunda kring Svenska cupen. Jag är helt övertygad om att det kommer bli bra och rättigheten passar väl in i uppdraget.

Under de senaste åren har SVT byggt Vinterstudion och kan man – med hjälp av några skidrättigheter från Otepää, en skidskyttetävling från Långtbortistan och en slaskig slinga runt Slottet – skapa vinterårets överlägset mest tittade sportsändning så är jag helt övertygad om att man kan lyckas även med en klassisk svensk fotbollsturnering.

Glöm inte att den statliga televisionen fortfarande utfodrar två av Sveriges bästa reportagemakare i Bernt Lagergren och Jens Lind. Skulle de sedan meddela att Bosse Hansson kommer att finnas med på ett hörn, då kan jag betala in licensavgiften på livstid.

/Leifby

Hemkommen från Norrköping där jag och Laul kamperade ihop igår.

Under kvällen sprang vi in i ett helt kotteri från Club Brügge. Belgarna spanade in Mohamed Bangura och i 73:e minuten, när Bangura precis skickat ett inlägg bort mot Motala Ström, slog de sig på knäna, reste sig och pep i väg med agent Patrick Mörk hack-i-häl.

Ingen av belgarna ville avslöja vilken klubb de representerade. Vi hade därmed inget annat val än att plocka fram en klassiker. Jag googlade fram bilder och gjorde ett utpekande, Laul ropade presidentens namn högt och Vincent Mannaert gick rakt i fällan. Mycket underhållande det hela.

Under kvällen fick jag också i uppdrag att på 1200-tecken tycka någonting om det nya upplägget i Mästarnas mästare. Jag valde en slags mellanväg men borde förstås ha skrivit att de får hitta på precis vad fan de vill…

… så länge kung Stefan Schwarz är med.

Stämmer storyn om att han, som ung, hungrig och målmedveten fjunior, härdade sin kropp genom att gång på gång rusa rakt in i ett plank?

Det låter rimligt.

Har ett par bra grejer på gång som ni förhoppningsvis får ta del av senare i veckan.
Ja, jag vet, lite väl mycket ********** från min sida nu men så är det ibland.
Ni kommer att förlåta mig.

Trist avslutning på dagen annars när jag fick detta chockbesked.

Finn elva fel!

Med tanke på hur det har värderats här så kan det mycket väl bli 3000 meter Segway i stället för 3000 meter hinder när Sveriges nya OS-kanal tablålägger sommaren 2016.

/ Leifby

Stor dag i går för alla älgstressare när SVT meddelade att de tänker direktsända orienterings-VM som avgörs i skogarna utanför Chambéry och Aix-les-Bains i Savoie i sydöstra Frankrike.

Det är väl ingen vild gissning att SVT, som varit lite mossiga den senaste tiden, kommer att ge Jane Björck chansen som studioankare. Roger Blomquist lär kommentera, tillsammans med Stig Strand och Eje Elgh. Helge Skoog är kontrakterad av TV4 så han är inte aktuell.

Sverige har ställt in siktet på fem medaljer. Skulle man misslyckas med det lär förbundskaptenen bli skogstokig och ge blåbären chansen i nästa mästerskap. Vi behöver dock inte vara oroliga för ett svenskt fiasko, förbundskaptenen låter hälsa att det inte finns på kartan.

Schweisiskan Simone Niggli-Luder har tagit 17 VM-guld, varav två i Trondheim förra året, och det ska bli spännande att se om SVT-text vågar damma av sin klassiska rubriksättning en gång till, om tillfälle ges.

LUDER SNABBAST I SKOGEN

… eller var det (som en uppmärksam läsare poängterade) till och med:

ALLA JAGAR LUDER  I SKOGEN

Om ni funderar på om det var orienteringssändningarna som var SVT:s hemliga idé så kan jag meddela att de har betydligt häftigare grejer på gång som lär få konkurrenterna att… barra.

Trevlig helg!

/Leifby

Efter 1-3 hemma mot Ljungskile ”tvingades” samtliga spelare (utom en och jag återkommer till det) och ledare i Bajen att kollektivt gå ut och ställa sig i en slags symbolisk skampåle framför en skara besvikna och luttrade supportrar som dröjt sig kvar utanför Söderstadion.

Stämningen var väl så ”god” som den kan vara vid sådana här konvent och jag har inga större problem med supportrarnas metod att visa besvikelse på. Det är deras fulla rätt att dröja sig kvar för att gasta och fäkta med nävarna. Hellre det än att de springer ut och slår varandra – eller andra – på käften.

Roger Franzén fick sina fiskar varma, precis som Rami Shaaban. Det blir ju lätt så, när lönefrågan lyfts. Sinan Ayranci däremot fick beröm och han visste inte riktigt hur han skulle ta det. Sebastian Castro Tello dök aldrig upp. Tydligen ville fansen kontrollera ryktet som gått om att han skulle ha varit på casinot fram till 02.00 natten mot matchdag.

Stämmer uppgifterna bör man koka lim på honom, som GW brukar säga.

Så långt var allting ganska normalt i Hammarby-mått mätt. Lite senare kände någon sig manad att lägga ut den här bulletinen på hemsidan.

Jag kan inte dra mig till minnes att någon klubb tidigare har kommit släpandes med ett liknande ”statement” och det hela är förstås mycket besynnerligt. Jag tycker till och med att det är direkt löjeväckande.

Hela Hammarby ”skäms” efter den ”oacceptabla” förlusten mot Ljungskile.

Har Hammarby verkligen den statusen i dag som gör att en förlust mot en seriemotståndare (som var allsvenskt året innan Bajen förlorade just det epitetet) är ”oacceptabel”?

Finns det överhuvdtaget någon förlust som är ”oacceptabel” i en så jämn serie som superettan? Storleken på en förlust, självklart, 1-8 hemma mot Brage är till exempel aldrig okej. Sättet man förlorar på? Absolut. Men förlusten som sådan, som företeelse? Nej, det blir bara konstigt.

Om de förlorar även mot Brage på måndag, vilket vore minst lika ”oacceptabelt”, ska de be om ursäkt igen då? Eller för den dåliga hörnan som slogs från vänster i den 57:e minuten?

Nä, Hammarby borde fanimej be om ursäkt för sin ursäkt, säga ursäkta till Ljungskile och låta vissa inom klubben fundera över det här som kallas självbild.

För övrigt vill jag bara låta hälsa att…

HIF ber Landskrona om ursäkt för… att Henke Larsson tog över som tränare.

Häcken ber om ursäkt för… att de glömde stänga av bastun.

IFK Göteborg ber om ursäkt för… att ”Bebben” tilläts lägga av.

Gefle ber om ursäkt för… att de håller sig kvar varenda jävla år.

Djurgården ber om ursäkt för… att de värvade Quirino.

Halmstad ber om ursäkt för… allt.

/Leifby