Zlatan gjorde tre, Källström och Bajrami varsitt och Sverige dansade fotbollstango med Finland i den ljumma junikvällen. Om vår lagkapten hade fått avsluta med en tryckare hade han nog önskat Joe Cockers ”With A Little Help From My Friends” och bjudit upp Johan Elmander.

Jag tror till och med att högerhanden hade ”råkat” halka ner en bit, efter en stund.

Zlatan tackade Johan för hans eviga löpande, Kim för passningarna, resten av gänget för att deras slit och det var fint att höra hans beröm.

– Jag hade inte orkat utan dem. Elmander hjälper mig mycket, löper för mig och det ska han ha ett stort tack för, sa Zlatan.

Han vet hur man talar lagkaptenssnack, vår lagkapten.

Tack själv du.

Rent arbetsmässigt var det en katastrofdag för min del. Det gick så dåligt att haverikommissionen kommer till redaktionen i morgon för att reda ut vad det var som gick fel.

Först tittade jag förbi Camp Swedens samling på Huvudstafältet. Jag och Lasse Granqvist fick lite frågor om ditten och datten, jag svarade men pratade som om det var första gången jag testade på det svenska språket.

De hade fått ut mer om de hade ställt fram Bosse Peterssons tvättvinda.

När jag gick därifrån skänkte jag i alla fall bort elva spänn till deras tifoinsamling.

Lasse Granqvist skjutsade bort mig till Råsunda och på vägen dit berättade han att han och Ralf Edström gjort 124 (eller var det 126?) landskamper tillsammans. De premiärrefererade när Sverige mötte Wales våren 1990. Tomas Brolin, Klas Ingesson och Dean Saunders gjorde två mål vardera.

En grym duo och jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att lyssna på deras tjafs när Sverige och Danmark rullade bort tilläggstiden under EM 2004.

Jag förstår att ni undrar när jag gjorde min första landskamp som rosa krigare och det ska jag förstås berätta. Det var när David Healy satte två och fick hela Windsor Park att skandera ”ARE YOU WATCHING, ARE YOU WATCHING, ARE YOU WATCHING DENNIS WISE”.

Det var 2007.

Zlatan gjorde comeback efter sin bojkott, svarade ”Absolut inte” på varenda fråga och Nordirland vann med 2-1. Den där kvällen på Windsor Park är fortfarande en av mina häftigaste stadionupplevelser.

Och även om Windsor Park i Belfast mer påminner om ett skrotupplag än en fotbollsarena så är den betydligt mer modern än vår egen Nationalarena som, år 2011, inte ens kan erbjuda en fungerande internetuppkoppling.

Till och med Zimbru Stadion i Chisinau, Moldavien, har ett fungerande nät.

Det är sensationellt jävla uselt och jag vill aldrig mer jobba på Råsunda.

Om SvFF:s verksamhet håller samma standard som tekniklösningen på arenan betyder det att stamhövdingen Lars-Åke Lagrells personal klär sig i djurfällar och går runt med tråpåkar på kontoret, beläget i en råkall grotta ute i Hagaparken.

De äter rötter till lunch, kommunicerar med hjälp av hällristningar och slår ihjäl varandra om de inte kommer överens.

En av de största frågorna inom Fotbolls-Sverige just nu handlar om vem som ska ersätta Lars-Åke Lagrell som stamhövding när han nu väljer att kliva åt sidan, efter att ha suttit på posten sedan Kritaperioden.

Jag lägger min röst på Jonas Birgersson.

Fy fan.

Nu får jag väl 25 000 kronor i böter men det skiter jag i.

Domarjävlel.

Hej.

/ Leifby

I’m back! Back FROM the New York Groove.

Men vad fan ska vi göra med den här bloggen?

Fundera på det under tiden jag pratar om finnkampen på tisdag.

Eller finnkamp och finnkamp, det uttrycket brukar vi ju framförallt damma av när det handlar om män som springer, skuttar, hoppar och kastar saker, allt för ofta i alldeles för korta shorts, men nu är det alltså fotboll jag tänker på.

Härom dagen berättade min kollega Robert Laul, Sportbladets svar på Ulf Schenkmanis, att Sverige inte har förlorat mot Finland sedan 1966.

I fotboll alltså.
Vi återkommer till det andra.

Jag minns inte speciellt många möten med de finländska berguvarna men jag minns två. 2009 gjorde Johan Elmander matchens enda mål i 1-0-segern på Råsunda. Lars Lagerbäck var, inte helt oväntat, mest nöjd med försvarsspelet och Jari Litmanen var bäst på plan.

Och så minns jag förstås när Anders Limpar och Tomas Brolin dansade tango i det där genrepet inför Italien-VM 1990.

Shortsen var kortare på den tiden, och målgesterna inte så värst märkvärdiga. En knuten näve räckte gott, även om det ser ut som att Limpar faktiskt kysser Brolin efter ett av målen.

6-0 där och förhoppningar väcktes.
1-2, 1-2, 1-2 sen och ett jävla liv.

1966? Det är ungefär lika lång tid som vi är förlustfria mot England (1968).

Den sviten kommer förstås att hålla. Jag tror inte det blir några 6-0 på tisdag men jag tror att Sverige joggar hem det här. Finland hade problem med 53:e rankade San Marino (strax bakom Malta och Andorra) i fredags och kommer dessutom till Råsunda utan Jari Litmanen, 53.

Anders Limpar är inte med även om han säkert är jävligt sugen.
Det vittnade inte minst hans deltagande i ”Mästarnas mästarna” om.
Har någon varit lika tävlingssugen, någonsin?

Med är i alla fall Anders Svensson.

Är jag snett ute om jag säger att Anders Svensson påminner lite om Anders Limpar. Inte lika offensiv och snabb (längre) men lika trippig i sin löpstil. Dessutom; lena bollfötter, bra skott och fin speluppfattning.

Men längre shorts.

Finland har aldrig kvalat in till ett EM- eller VM-slutspel och är ingen stor fotbollsnation. I ett lite vidare perspektiv väcker deras idrottshistoria både respekt och minnen – och många gånger har vi fått stryk så in i helveeeeete mot finländare och finländskor.

Har ni koll på Finlands idrottshjältar?

Okej, inget fusk nu, men jag vill att ni nämner så många finländska idrottsmän och kvinnor som möjligt på en minut. Ni får bara nämna ett namn i varje sport.

Klara, färdiga…

Det här fick jag ihop.

Seppo Räty – Spjut.
Janne Ahonen – Backhoppning.
Paavo Nurmi – Medeldistanslöpare.
Jari Kurri – Hockey.
Mika Häkkinen – F1.
Juha Kankkunen – Rally.
Jorma Kontio – Hästsport.
Jari Litmanen – Fotboll.
Juha Mieto – Skidor.
Tanja Poutiainen – Alpint.
Ari Holopainen – Bandy.
Pekka Heino – Röda tråden.

*****

För övrigt så ser jag ingen som helst anledning för Hamrén att vaska om i laget inför tisdag. Om nu inte Zlatan, med det spirande Juha Mieto-skägget, känner sig kry. I så fall går Zlatan in på Elmanders plats som i stället får flytta ut till vänster där det finns en plats ledig.

Om nu inte Tobbe har fått ner sin puls.

Capisce!?

/ Leifby

NEW YORK.

(Förlåt, jag var tvungen).

Helveeeeeeete, jag är alltså i New York, Amerika, en sväng för att utföra ett litet uppdrag som jag har tagit mig an, och för att stilla er nyfikenhet lite så har jag vävt in mitt egentliga uppdrag i en rad fingerande ditos.

Jag är i NYC för att…

· Lägga nytt klinkers på Henke Lundqvist terrass.

· Bevaka The Kentucky Derby för Travronden.

· Övertala Per Bjurman att flytta hem för att bevaka Brage.

· Plocka upp skräpet som drottning Silvia snubblade på.

· Kill Frank Drebin.

· Provspela för Harlem Globetrotters.

· Övertala Mark Messier att testa Regain.

· Få taxibolagen att lacka om sina bilar till rosa.

· Ta värvning hos The Baseball Furies.

· Sätta upp Ingemar Stenmark på listan till Studio 54.

Hur som helst.

Jag ville bara säga hej och förklara att jag numera har ganska bra koll på baseball. Det var ett tag sedan jag höll på med helrundor och sådana saker. Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte varit i kontakt med sporten sedan jag spelade landhockey och hade en baseballhandske som plock när jag stod i mål. Och i samband med det kom också Nakna Pistolen.

Polletten trillade i alla fall ner när jag åkte för att se New York Mets mot Los Angeles Dodgers på Citi Fields, i Queens, i söndags.

Dodgers är mitt lag.

För något år sedan köpte jag ett blått badlakan med deras initialer på, på Venice Beach i LA, och sedan dess har Dodgers varit mitt lag. Ibland behövs det inte mer än så.

I Major League Baseball spelar man 162 grundseriematcher (hoppas inte Lagrell läser det här blogginlägget) och efter ett tag blir det lite tjatigt.

Urholkat är ett bra ord.

Det märktes även på Citi Field. Det var egentligen ingen som brydde sig om matchen eller själva slutresultatet. Det viktigaste den här söndagen var att välja rätt senap till korven.

Spelet då? Nja, det är inte speciellt mycket action i baseball. Det är mest en massa kast som aldrig leder till någonting mer än ett skifte. Men det finns ett inslag av strategi som är spännande. Det tjuvas, skruvas, svingas, tuggas, byts kastare och det går faktiskt att vända på ett ganska stort underläge, bara du har en jävla tur, blundar och träffar bolljävlen som kommer farande i 280 km/h. Dessutom finns det en historia och en kultur inom baseball som få sporter kan mäta sig med.

Längre än så har jag inte kommit i min utvärdering, förutom ett par noteringar.

· Ingen tog fram det platta slagträet trots två bom.

· Ingen hoppade mot en bas trots att (och det är sedan gammalt) ”luften är fri”.

· Nicolas Cage var nästan där.

· Planen är estitisk och fin att titta på.

· Trots ett par tveksamma domslut var det INGEN bland de 25 000 åskådarna som tände några bengaler, stormade planen, skrek FUCKIN CUNT till domaren eller slog någon annan på käften.

Idrott, oavsett form, blir lite trevligare utan de Cro Magnon-inslagen.

*****

TAIF värvar som ett elitserielag.

Mycket för att de nästan är ett elitserielag.

Fint det.

*****

/ Leifby

Bosse Hansson.

Så länge vi kan minnas så har vi känt honom.

Och då har majoriteten av oss aldrig ens träffat honom.

Nu har jag faktiskt gjort det, ett par gånger ganska så flyktigt och så under fredagseftermiddagen, när vi satt ned i hans trädgård och pratade om… allt.

Erik Hamrén, Serie B, Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Leo Messi, Guus Hiddink, Lars ”Laban” Arnesson, Jan Svanlund, Lars-Gunnar Björklund, VM-finalen 1966, hans kollapsade lunga, frimärken, kändisskap, krökande och älskog.

För att bara nämna ett par saker.

En del av resultatet kan ni läsa om i dagens Sportbladet. En annan del, vi kan kalla det bonusmaterialet, kan ni läsa om här, lite längre ner.

Först vill jag bara berätta att Bosse är en väldigt varm person. Han är, trots sina 77 år och sin ickefungerande lunga, fortfarande pigg och alert.

Framförallt i knoppen.

Han sitter inte med i en massa morgonsoffor eller expertpaneler, han är inte ute och viftar och gastar och hytter var och varannan dag. Han har valt att ha skyddat telefonnummer eftersom han tycker att det kan bli tjatigt ibland när gamla kollegor och idrottsmän/kvinnor lämnar oss. För Bosse kan historien, har med största sannolikhet känt personen, följt idrottsmannen – och är en av få som fortfarande är i stånd att berätta om dem på ett intressant sätt.

Och berättandet har alltid varit Bosses starka sida.

Jag vet inte hur många SM-finaler i bandy, VM-matcher i fotboll eller OS-varv på skridskor som Bosse Hansson kommenterade och refererade under sin tevekarriär.

Men jag vet att det gärna hade fått bli några till.

Bosse behövde aldrig ta i eller dra till med schabloner. Hans formuleringar var (för det mesta) träffsäkra, bildspråket givande och behagligt, fritt från överdrifter. Han refererade ofta till statistik, var påläst, hade en bred kunskap och en rutin som gav det hela en tyngd som många gånger saknas i dag.

Om jag får välja ut ett par Bosse Hansson-klassiker kommer jag först och främst att tänka på Sveriges öppningsmatch mot Kamerun i VM 1994.

”Bollen går över alla försvarare och anfallare och Bell och hela fadderullan, och det är till sist bara Ljung kvar där borta.”

”Dahlin… som ju faller lätt… den här gången av Kalla… och då faller även domaren för det.”

”Det kommer som en blixt från klar himmel kan man säga. Ett långskott från Henrik Larsson. Henke. Målvaktens fingertoppar, ribban, Dahlin. Och in.”

Sedan är ju öppningsfrasen till EM-krönikan 1988 en klassiker.

”God afton och väl mött till ett koncentrat av europamästerskapen i fotboll 1988.”

Bosse hade inga som helst problem att vara kritisk och väldigt rak när han lade fram den. Lite för rak ibland – men då blev det i stället ganska underhållande.

*****

BONUSMATERIAL.

Bosse om ”Laban” Arnesson och svensk fotbolls utveckling.

– Jag ser mest fotboll på tv nuförtiden. Men när jag är nere i Italien brukar jag titta på träningar som lagen har och det är väldigt intressant. Och väldigt annorlunda mot de här amatörerna som håller på här i Sverige och leker proffs fast de inte är de. Den stora skillnaden är rörligheten, snabbheten och teknik i fart. Lars ”Laban” påstod redan på sin tid att vi hade lika bra teknik som alla andra. Han var ett riktigt stopplock, en dönick.

Bosse om fusket och myglet i dagens fotboll.

– Jag är bekymrad för fotbollen överhuvudtaget. De förstör spelet med så mycket tidsfördröjande saker. Jag har tagit tid på hur mycket effektiv speltid det är på 90 minuter. Förr var det 60 minuters spel. Gick det under 60 minuter fick man intrycket att det var en medioker match. Jag har tagit tid på dagens matcher, då är de nere i 50 minuter, ibland i 45, det är halva tiden och folk känner sig lurade av det.

Bosse om Pelle Fosshaugs planer på att spela SM-final 2015.

– Han han inte fått livstidsavstäning då är det något som är fel.

Bosse om Messi.

– Han har det väldigt serverat där. Det finns spelare i historien som hade ett större register, större uppgifter och som har betytt mer för sitt lag. Det är klart att Messi betyder väldigt mycklet, sätt honom i Tottenham eller Everton eller något annat lag som aldrig lyckats med någonting så kanske han inte skulle göra det fenomenala intrycket.

Bosse om VM-finalen 1966 och det omtvistade målet.

– Eftersom Sverige inte var med i VM fick vi de sämsta platserna. Jag satt långt ut på kanten på pressläktaren och såg Geoff Hurst skott studsa ner över mållinjen. Jag satt perfekt i linje och såg direkt att den var inne. Det där har jag varit säker på sedan dess.

Bosse om sina alkoholvanor.

– Jag dricker en förskräcklig massa öl. Och en del vin. Men ingen sprit, det tål jag inte. Men öl är hemskt gott och jag dricker nog varje dag, till maten. Om jag dricker mig berusad? Nej, nej… inte så mycket.

Bosse om hur han är att älska med.

– Ingen aning, jag vet ju inte vad andra tycker. Man vill ju inbilla sig att man är… go på något vis. Eller var kanske jag ska säga. Men det kan man ju inte säga, jag vet ju inte, det är ju andra som upplever det.

*****

Bosse, du är grym!

Men hur fan tänkte du egentligen här… hopslagning?

/ Leifby

Efter lite slit och släp kan bloggen nu ge er en exklusiv intervju med Baerke van der Meij, 18 månader, som skrivit ett tioårskontrakt med VVV Venio.

Grattis till det nya kontraktet!

– Titta…

Varför blev det just VVV Venlo?

– Titta…

Svårt val?

– Titta…

Okej. Vilken position vill du helst spela i?

– Titta…

Vad är det jag ska jag titta på?

– Titta…

Var?

– Titta…

Jag tittar. Men många är skeptiska till att en spelare kontrakteras vid så låg ålder, vad säger du om det?

– (uwräääu)

Det lät som att du spydde nu, stämmer det?

– ….

Till sist, vad önskar du dig helst av allt just nu?

– Wuuuuuäääää… Mama.

Någon som såg Viasats Fotbollskväll i SVT i måndags?

Jag hade ett par andra järn i elden men tänker Play-titta vid tillfälle.

Jag har fått en del reaktioner från tv-huset och jag funderar faktiskt på att stöta till Granskningsnämnden i sidan och be dem slänga ett öga på magasinet.

Jag tycker att det luktar otillbörligt kommersiellt gynnande och det kan vara intressant att få det prövat.

För alla parter.
Vad tycker ni? För eller emot?
Blir det avslag lägger jag ner bloggen, det låter väl som en vettig kompromiss?

Återkommer i ärendet i veckan.

Jag gör min sista vecka på Bladet innan jag tar en liten time-out. Jag ska vara tjänstledig en månad och på söndag åker jag till Amerikat för att satsa på lite saker som har stått i träda ett tag.

En stämpel man även kan sätta på min pingiskarriär.

Som av en händelse gled jag förbi Mattias Översjös delikatessdisk tidigare i dag och överöstes av minnen. Fina minnen. Som den där sommardagen 1992 när Radiosportens Mats Strandberg refererade J-O Waldners OS-final i Barcelona. Eller när Jörgen Persson bjöd på nattliga bolldueller under OS i Peking 2008.

Pingis är en fantastisk tevesport.

Gastkramande.

Och för min del gör det ingenting om Staffan Lindeborg får vara med på ett hörn. Bara han inte gör intervjuerna efteråt. (6.26 in i klippet)

På den tiden jag var ung och viril spelade jag en hel del pingis. Många av mina kompisar satsade sina jultidningsinkomster på Double Fish-gummi. Jag lade mina (jag letade burkar) på ett Banda Uno. Med tillhörande helvitt skinnfodral. Bollfack? Japp. Med plats för tre.

Trots de materiella förutsättningarna uteblev framgångarna.

En förklaring går att finna i det faktum att hallonsodan för tre spänn var höjdpunkten på pingisträningarna i Damsnäs. En annan i att ballongplocket var mitt favoritslag. Man vinner inte många pingismatcher om man medvetet drar sig tillbaka för att ballongplocka.

Om man inte heter J-O Waldner.

Och när vi ändå har ställt fram pingisbordet så måste vi förstås kika på Uno Hedins (numera travexpert under vinjetten ”Hedins Hundring” i Radiosporten) fantastiska inslag med Jan-Ove, 15 år.

Jag har stått för hälften av de 164 000 visningarna.

/ Leifby

Jag lät det passera i tre veckor men nu får det fan vara nog.
Så här ser det ut på måndagskvällar när SVT sänder nya Fotbollskväll.

Viasats expert Glenn Strömberg sitter på en sunkpub i London och pratar ”internationell fotboll”. En ”internationell fotboll” som, enligt SVT, sträcker sig från Premier League, vidare till Champions League och sedan… tillbaka till Premier League.

Om Bundesliga, franska Ligue 1, holländska ligan, Serie A och La Liga?

Intet nytt.
Inte ens ett knyst.
Ligorna existerar inte.

– Den positiva responsen från tittarna efter SVT:s sändningar från Fotbolls-VM var enorm, därför fortsätter vi nu att satsa på internationell fotboll, förklarade sportchefen Per Yng när ramarna för Fotbollskväll sattes tidigare i våras.

Han borde i stället ha sagt:

– Den positiva responsen från tittarna efter SVT:s sändningar från Fotbolls-VM var enorm, därför fortsätter vi nu att göra allt vi kan för att hjälpa Viasat att sälja fler abonnemang.

För det är där vi landar om vi sonderar den där halvtimmen.

De tre inledande programmen har varit proppfulla med matchbilder och matiga referat från just Premier League och Champions League. De andra ligorna nämns knappt. Jo, förresten, vi fick ett Kappelin-signerat Cavani-reportage från Italien för någon vecka sedan men annars har allt som inte Viasat sänder försvunnit i ett stort svart hål. Inga bilder, inga målkavalkader, inga analyser, inte ens en tabell eller några resultat på pränt.

Vad får vi se i nästa vecka?

Ett Manchester-reportage signerat PA Gullö?
Bosse Petersson vid darttavlan i bakgrunden?
Eller ska Lasse Kinch ge röst åt Premier League-svepen?

Jag vet att SVT inte har magasinsrättigheter till varken den spanska eller italienska ligan men snälla, kom inte dragandes med rättighetsproblematiken nu. Fotbollskanalen Europa, motsvarigheten i TV4, sänds på söndagar. Eftersom TV4 och Viasat ligger i luven på varandra får TV4 inte visa några bilder från varken Premier League eller Champions League. Men de försöker göra det bästa av situationen, de kikar på tabellerna, diskuterar händelser och ibland går det så långt att de visar stillbilder (!) från England.

Men de exkluderar inte.

SVT kallar sig själva för ett oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst. De säger själva att verksamheten ska bedrivas självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället. Jag förstår att tv-bolagen samarbetar med varandra, det är inget konstigt med det. Det är ett nödvändigt ont, speciellt för SVT, när priserna på sporträttigheter rusar iväg till obskyra nivåer. Men när ett Public Service-program blir så uppenbart sponsrat som Fotbollskväll har blivit, då är det dags att någon tittar närmare på det.

Det känns som att SVT springer MTG:s ärenden. Deras fotbollsmagasin är ju faktiskt exkluderande och för det mesta en 30 minuter lång reklamsnutt för Viasatpaketet. Vad hände med den fria televisionen? Oberoendet? Självständigheten?

Om det fortsätter så här kan vi inte kalla Fotbollskväll för ett fotbollsmagasin.

Det påminner mer om hyckleri.

/ Leifby

Man ser det på Kenny Dalglish.

Att han är en sådan som svär.

Den lille skotten är kort i rocken men ettrig och aggressiv som en skallerorm, och när han hamnar in trängda situationer försvarar han sig. Han hamnade i en sådan i går, och jävlar vad han väste till. Efter den otroliga straffdramatiken på tilläggstid ledsnade han på Arsene Wenger, hans eviga gnäll och alla bortförklaringar han kommer släpandes med så fort någonting går honom eller hans lag emot.

Dalglish vräste ett ”piss off” i ansiktet på Wenger och jag förstår honom.

Jag hade gjort samma sak, jag har också tröttnat på gnällspiken.

Frågan är hur FA, det engelska fotbollsförbundet, agerar i frågan. Scenerna på Emirates utspelade sig bara dagar efter att den värsta Rooney-stormen börjat att mojna. Rooney stängdes ju av i två matcher efter att han svurit rakt in i en tevekamera, ett beslut som FA har fått ordentligt på pälsen för. FA vill tvaga bort det osportsliga och frågan är hur de nu hanterar Dalglish-salvan som, precis som Rooneys, gick rakt ut i direktsändning.

Det enda rimliga borde väl vara att ge King Kenny två matchers avstängning?

För inte FAN var det här…

… så mycket värre än det här…

Fuck off!

/ Leifby

Måndagens MM-krönika till Nöjesbladet.

Jag borde kanske skriva om Ingemar Stenmarks andaktsstund, Anders Limpars klumpighet, det okända bråket mellan Maria Brandin och Kenny Bräck eller elimineringen av Evy Palm.
Men det går inte, jag kan inte slita tankarna från Peter ”Pekka” Lindmark.
Han är ju så jävla fin.

Det fjärde avsnittet av ”Mästarnas mästare” bjöd på det mesta och var, i mitt tycke, ett av de absolut bästa sedan serien startade för två år sedan.
Vi blev serverade kollapser, blunders, otäcka fall, irritation, spänning, glädje, ett stenmarkskt klättertorn och nostalgi om vartannat.
Efter fyra episoder börjar vi också lära känna deltagarna, relationerna gror, vi ser brister och kvalitéer, vädrar personlighetsdrag och beskaffenhet.

Så här ligger det till:
* Billan Östlund är frisk men lite för from för att stå som slutsegrare.
* Marianne Berglund är trevlig och företagsam.
* Maria Brandin är hårdkokt och ganska stram.
* Hanna Ljungberg känns formtoppad. Hon kan ta hem hela baletten.
* Kenny Bräck är från Värmland.
* Anders Limpar har en psykopat inneboende.
* Ingemar Stenmark är… Ingemar Stenmark.

Sedan har vi en lugn, anspråkslös nallebjörn vid namn ”Pekka” Lindmark.
Jag är lite häpen över hur kärleksfull han är, hur mycket känslor han visar, hur han okynneskramas och bryr sig om alla, sprider värme och utsöndrar harmoni.
Jag trodde att han skulle vara mer tillbakadragen och förtänksam, norrlänningar burkar ju vara det. Jag tänkte att han skulle vara mer egen och sällsam, hockeymålvakter är ju ofta sådana.

”Pekka” är på väg att segla förbi självaste Ingemar Stenmark som seriens starkaste karaktär. I gårdagens program var han överallt.  ”Pekka” tog ut sig så att han kollapsade, glömde en desperat krafsande Anders Limpar på andra sidan planket, berättade att han älskar allihopa och skämdes nästan ögonen ur sig för att han indirekt, genom sitt hjärnsläpp vid planket, skickade Evy Palm till nattduellen.

Efter fyra avsnitt är jag ganska säker på att ”Pekka” inte kommer att vinna ”Mästarnas mästare”, tävlingsinstinkten har börjat falna, formen är inte på topp och hans blodtryck skulle förmodligen sjunka om han knäpper en påse nötter.

Men det spelar ingen roll.

Han har redan vunnit de stora segrarna som idrottsman, motat puckar som ingen annan, knäckt Sovjets mytomspunna superfemma och gjort oss svenskar stolta ända in i märgen. Det räcker så. Nu vill jag ta en bira med ”Pekka”, skrocka, snacka lite skit och bara ge honom en stor kram.

Det är också en seger.
Kanske rentav den största.

LEIFBYS LÄCKRASTE
Ingemar Stenmark sken upp som en sol under hyllningsfilmen. Det krävs utomordentlig research för att locka fram ett så stolt leende. Hos Stenmark.

LEIFBYS LAVETT
Vi kunde fått årets bästa teve om samme Stenmark hade haft en pulsmätare på sig när Evy Palm behövde 432 försök för att få i den sista basketbollen.

/ Leifby

Jag var en av flera (rosa krigare, konkurrenterna stod tomhänta) som på fredagskvällen skrockade mig hem från Stockholms Stadion, världens näst mest omoderna OS-arena efter… Olympia (776 f.Kr).

Anledningen var att jag precis hört att Pa Dembo Touray på allvar förklarat att han hade tagit Jimmy Durmaz stopptidsmissil i krysset…. om han inte hade vimsat runt utanför eget straffområde i första halvlek och visats ut.

– Väl talat av Pa Dembo, sa någon ironiskt.

– Inte riktigt rätt läge att vara kaxig, sa jag.

Faktum är att han förmodligen har rätt. Vi kommer aldrig att få veta sanningen men min förstemejlare har skickat in en bild som faktiskt talar till hans fördel.

Pa Dembo är stor, han är 198 centimeter lång och han har två lyftkranar till armar. Tommi Vaiho mäter 188 centimeter från strumplästen och upp. Och har dessutom kortare armar. Vad kan det göra i total längd, 15 centimeter? Till och med 20 cm? Med den här bilden framför mig så… jag tror tamejfan att han hade motat Durmaz skott.

Vad tror ni?

/ Leifby