Det kan bli ett badkar.
Eller ett dubbel-v.
Men oavsett formen på de ekonomiska kurvorna kommer krisen att dominera politiken under lång tid.
Vem vinner på det?
Ingen vet naturligtvis hur framtiden kommer att gestalta sig. Men det finns teser.
Badkarsteoretikerna anser att den ekonomiska kurvan kommer att se ut som siluetten på  – ett badkar. Ett brant fall. En lång golgatavandring på djupet. Och så en brant uppåtkurva.
Andra befarar ett dubbel-v. Först en djup nedgång. Sedan en plötslig uppgång som bryts av ett nytt deprimerande fall. Och så småningom den uppgång som alla väntar på.
Oavsett badkaret eller dubbel-v:t så är ekonomerna, i det närmaste, överens om ett par saker.
Den första är att botten snart är nådd. Svensk ekonomi slutar falla under andra halvåret. Det blir, sannolikt, inte värre än så här.
Det andra är att det kommer det ta mycket lång tid innan ekonomin återhämtat sig. Åtskilliga år.
Ännu längre dröjer det innan arbetsmarknaden normaliseras. Efter normala lågkonjunkturer brukar man säga att det tar mellan fem och sju år innan arbetsmarknaden återhämtat sig. Nu tror den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD:s experter att det kan dröja upp till femton år. 2024, here we come!
Förra året var den svenska arbetslösheten 6,1 procent. Enligt statliga Konjunkturinstitutet kommer den att öka år för år för att 2011 vara nästan dubbelt så hög, 11,7 procent. Längre prognoser gör de inte och det är man just nu nästan tacksam för.
Framtiden ser, kort sagt, dyster ut. Ett semestergrubbel för landets ledande politiker blir alltså hur man förvandlar krisen till en valvinnare. När svenska folket utser en ny riksdag den 19 september nästa år kan en halv miljon människor gå utan jobb. Det är en faktor som varje valstrateg måste förhålla sig till.
Hittills har krisen gynnat regeringen med Fredrik Reinfeldt (M) i spetsen. De har varken tappat humöret eller sprungit omkring som nervösa kapplöpningshundar.
Det är dock ingen naturlag. Den förra borgerliga regeringen sopades bort efter krisen i början av 1990-talet. Det kan hända igen.
Men förutsättningen är sannolikt att oppositionen under ledning av Mona Sahlin (S) ändrar taktik.
De måste inte bara enas om vad regeringen ska kritiseras för. Utan framför allt hur deras alternativ ser ut, i kronor, ören och inriktning.