En avdelning inom Pappers i Blekinge har bestämt sig för att inte demonstrera på 1 maj. Man är upprörd över Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen.
Vore man i LO-ordföranden, eller Mona Sahlins, kläder skulle beslutet vara djupt oroande.
Socialdemokraternas kris har länge dolts av höga opinionssiffror. Desto tydligare blir den nu då socialdemokraterna och moderaterna är i stort sett jämnstora i opinionsmätningarna.
Makt är kul, vilket Göran Persson på ett befriande oblygt sätt gav uttryck för. Men för väljarna räcker inte det, de vill veta varför socialdemokraterna och deras rödgröna allierade vill ha makten tillbaka. Helt enkelt, hur ser socialdemokratin post-Persson på olika viktiga samhällsfrågor? Än så länge är svaren färre än frågorna.
I år ligger 1 maj på en fredag vilket gör att många sannolikt föredrar en långhelg på landet eller hos vänner och bekanta i stället för att gå ut och demonstrera. Risken att 1 maj, arbetarrörelsens främsta högtidsdag, är överhängande att det blir en dag som manifesterar vilsenhet och tvehågsenhet. Inte kraft och mod.
Ibland är det mycket skönt att inte befinna sig i Mona Sahlins kläder.

Det som var nattsvart i höstas är inte ens halvdager i dag. I takt med att den ekonomiska krisen fördjupas blir prognoserna dystrare och dystrare. Dystrast av dem alla är finansminister Anders Borg (M) som tror att 12 procent, omkring 580 000 personer, kommer att gå utan jobb om två år. Det är fullt i klass med krisen i början av 1990-talet.
100 000 har förlorat jobbet sedan i höstas. 200 000 till kommer att göra det.
Om man ska se det positivt, och det ska man självfallet göra, lever vi i en intressant tid.
Men eftersom det nu är nattsvart kan det kanske inte bli värre. Eller finns det något svartare än nattsvart?

Sänkta pensioner.
Sänkta löner.
I historieböckerna har torsdagen den 12 mars 2009 en given plats.
Sedan krisen slog till har svenska folket blivit fattigare. Kronans fallande kurs innebär en kollektiv lönesänkning, pengarna räcker inte lika länge som förut.
Men den syns inte i pappren från banken, sänkningen smyger sig på. Mycket tydligare besked fick i går två grupper – Volvos anställda och landets 1,6 miljoner pensionärer.
För första gången sedan krigsåren har de anställda på ett stort och aktat exportföretag gått med på att sänka och frysa lönerna. Visserligen ”bara” under nio månader, men dock. För skams skull skär ledningen även i sina egna inkomster.
Lika unikt är det slutliga beskedet från Försäkringskassan. Vid årsskiftet sänks inkomsten för en vanlig pensionär med 526 kronor i månaden eller drygt 6 300 kronor om året. Statens kaka är inte längre säker.
Den sänkta pensionen och de frysta och sänkta lönerna på Volvo, liksom den fallande kronan, har en gemensam förklaring. Finanskrisen och den galopperande lågkonjunkturen.
Men sedan upphör likheterna.
Volvos problem är fallande efterfrågan. De som vill köpa en ny bil nu är ungefär hälften så många som förra året. Företaget har redan varslat tusentals personer om uppsägning. De sänkta lönerna ska, i teorin, minska behovet av att sparka ännu fler.
Det kan fungera – på kort sikt. Men i det långa loppet kan bara en sak som rädda jobben och hela lönen på Volvo. Ökad försäljning.
Efterfrågan på pensioner är däremot lika hög i dag som den var förra året. Men i pensionssystemet finns en inbyggd broms som slår till i krislägen. Det har den gjort nu eftersom underskottet i pensionssystemet på grund av fallande börskurser blev 243 miljarder förra året. Resultat: Sänkt pension nästa år.
Men 2010 är bekant ett valår. Den politiker är inte född som just då vill mötas av horder av ilskna pensionärer.
De kan alltså räkna med någon slags lindring. Antingen fördelas sänkningen över flera år och blir mindre kännbar. Eller också kompenseras pensionärerna delvis med sänkt skatt eller höjt bostadsbidrag. Besked kommer senast i höst, men troligen redan före sommaren.
I krisens Sverige sänks inkomsterna genom överlagda, planerade beslut. Det har inte hänt i modern tid.