En avdelning inom Pappers i Blekinge har bestämt sig för att inte demonstrera på 1 maj. Man är upprörd över Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen.
Vore man i LO-ordföranden, eller Mona Sahlins, kläder skulle beslutet vara djupt oroande.
Socialdemokraternas kris har länge dolts av höga opinionssiffror. Desto tydligare blir den nu då socialdemokraterna och moderaterna är i stort sett jämnstora i opinionsmätningarna.
Makt är kul, vilket Göran Persson på ett befriande oblygt sätt gav uttryck för. Men för väljarna räcker inte det, de vill veta varför socialdemokraterna och deras rödgröna allierade vill ha makten tillbaka. Helt enkelt, hur ser socialdemokratin post-Persson på olika viktiga samhällsfrågor? Än så länge är svaren färre än frågorna.
I år ligger 1 maj på en fredag vilket gör att många sannolikt föredrar en långhelg på landet eller hos vänner och bekanta i stället för att gå ut och demonstrera. Risken att 1 maj, arbetarrörelsens främsta högtidsdag, är överhängande att det blir en dag som manifesterar vilsenhet och tvehågsenhet. Inte kraft och mod.
Ibland är det mycket skönt att inte befinna sig i Mona Sahlins kläder.

SvT:s KG Bergström och jag har aldrig jobbat på samma ställe. Men vi har jobbat med samma saker sedan Olof Palme var statsminister så jag tycker att han är mer kollega än konkurrent. Vi har setts, samtalat och haft trevligt på jobb.
Nu går han snart i pension. Sista avsnittet av programserien Rakt på med KGB är sänt och snart kan han ägna mer tid åt tennis, skogsarbete och älgjakt.
Det är han värd. Men jag kommer att sakna honom.

I sista programmet möttes Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S). Ingen av dem vann även om Sahlin krokade upp statsministern fint genom att säga att han sänkt skatten med 15 miljarder lånade kronor. Men inte är beredd att höja statsbidragen till kommuner och landsting med samma summa.
Reinfeldts motsvarighet var att säga att pengarna knappast räcker till allt det som Sahlin vill göra. Men det var kanske en smula mer defensivt än Sahlins boxarslag.

I dag fick AMF Pensions mångårige vice vd sparken. Han placerade om sina egna pensionspengar innan företagets kunder fick veta att värdet skulle skrivas ner med åtta procent. Hade det handlat om aktieaffärer hade det sannolikt varit frågan om en olaglig insideraffär. Nu är det inte olagligt – men omöligt att förklara för pensionsspararna. Därför fick han gå.

Först kommer Mona Sahlin.
Men sedan kommer Ibbe, Sven-Erik, Håkan, Stefan, Thomas och Tommy.
Socialdemokraterna – det nya grabbpartiet?

Socialdemokraterna har en stolt tradition på jämställdhetens område. Redan i valet 1994 hade partiet varvade valsedlar, varannan kandidat var en kvinna, varannan en man.
Efter valet bildade Ingvar Carlsson världens första helt jämställda regering med elva manliga statsråd och lika många kvinnliga. Sedan 2001 är socialdemokraterna feministiskt enligt partiprogrammet.
Men under Mona Sahlins ledning försvinner kvinnorna från ledande befattningar. De blir färre i stället för fler.
I dag utses Marita Ulvskogs efterträdare som partisekreterare. Det blir Ibrahim Baylan, även kallad Ibbe.
Det är inte första gången Sahlin låter en man efterträda en kvinna. Gruppledaren i riksdagen, internt en viktig maktposition, hette när Mona Sahlin blev partiledare Britt Bohlin Olsson. Nu heter han Sven-Erik Österberg.
I dag är Mona Sahlin ensam kvinna i den grupp som sköter den dagliga ledningen av socialdemokraterna.
Den ekonomiske talesmannen är Thomas Östros, tidigare näringsminister.
Bägge biträdande partisekreterarna är män. Håkan Juholt, som utsågs redan under Göran Perssons tid som partiordförande. Och Mona Sahlins högra hand sedan många år, Stefan Stern, som även har titeln riksdagsgruppens sekreterare.
Till denna manliga skara S-makthavare ska läggas Tommy Ohlström. Han kallas för partikassör men är en central figur, ofta lika inflytelserik än partisekreteraren, på partihögkvarteret i Stockholm.
En kvinna, sex män -är det bilden av ett feminstiskt parti? Självklart inte.
Sahlins favoriserande av män är svår att förstå. När Göran Persson avgick framfördes starka, nästan ultimativa, krav på att det efter mer än hundra år av män äntligen skulle bli en kvinna i toppen. I sitt installationstal poängterad Sahlin själv att könsskiftet var historiskt.
Men vad tänker alla de som hoppades att kvinnorna under Sahlins ledning skulle ta ett kliv framåt i partihierkin? Det skulle förvåna om det inte är besvikna.
Den ledningsgrupp som på Perssons tid bestod av två kvinnor och tre män har under Sahlin blivit sex män. Det är inte bara märkligt, det är dessutom omodernt.

//obs det är inte jag som räknat fel, gruppen har utökats.//