Dagens stora händelse på den inrikespolitiska arenan är inte den nye danske statsministern Lars Løkke Rasmussens  artigethetsvisit. Utan att regeringen säger tack och adjö till Haga slott för att Victoria och Daniel ska kunna bo ståndsmässigt och nära stan.

Mitt bästa minne från Haga är Benazir Bhuttos besök i Sverige någon gång under början av 1990-talet (tror jag det var). Den pakistanska premiäministern hade förvandlat ett av rummen i det ganska nerslitna slottet till en orientaliskt mysig upplevelse. Det var kuddar och tekannor överallt och fyra reportrar från olika tidningar fick ställa frågor.
Själv var hon oerhört charmerande och berättade när hon första gången var i Sverige, då tillsammans med sin pappa premiärminstern som senare avrättades. Hon klagade också på den svenska varianten av te – too weak!

Utanför fönstret rör sig nu en karavan av polisbilar med blåljus. Hammarby förlorade hemma mot IFK Göteborg.

Kronprinsessan Victorias förlovning har satt fart på debatten om monarkins framtid.
De som är för poängterar kungahusets symboliska och historiska värde. De som är emot talar om den gyllene buren.
Båda har rätt. Kungahuset, eller i alla fall kungafamiljen, är ungefär som landslaget i fotboll. Vi kan förenas kring dem oavsett om vi tycker de är bra eller dåliga. De är en del av vår gemensamma självbild.
Men det är dessutom så att FN, åtminstone på ett generellt plan, är emot det som begränsar möjligheterna att själv utforma sitt eget liv. Det har inte kungabarnen, i alla fall inte det äldsta. Victoria ska ta över, det har hela hennes uppfostran och utbildning gått ut på. Hon är född i en bur, förvisso en ganska trevlig bur, och i den kommer hon av allt att döma förbli tills hennes efterföljare tar över.