Så, nu var det gjort.
Festen är över, löshåret urtaget, texterna skrivna.
Nu är en vecka av lyx och flärd över och vardagen börjar igen.
Nobelfesten verkar alltid så lång på tv men timmarna flög iväg i Blå Hallen, det måste jag säga.
Så här var kvällen:

Sällskapet:
Som tur var bestod mitt bord främst av journalister, som inte hade mycket emot att jag satt med min mobil i handen genom både gravad röding (eller svensk sashimi som jag sa till mitt japanska bordssällskap), fasan med kantareller och en trilogi på körsbär.
Bredvid mig hade jag en fransk journalist från nyhetsbyrån AFP. Han höll nästan på mer med telefonen än mig.
Och att smyga in en snus då och då vid bordet jag satt vid var inga problem. Inga kameror filmade oss och så fort Cirkus Cirkör uppträdde dämpades ljuset och man kunde göra vad man ville med sin läpp utan att någon såg.

Placeringen:
Min plats var vid bord 40, längst in i högra hörnet av Blå hallen och bakom en jättelik pelare av sten. När honnörsbordet kom nedskridande för den långa trappan såg jag några korta glimtar av tiaror och ordensband – men det var det.
Men det var varmt och skönt inne i vårt hörn åtminstone.

Maten:
Jag hade fått höra innan att den brukar vara kall innan den når borden i utkanten. Men det stämde inte. Den var rykande het, men de i mitt sällskap som varit på Nobelfesten förut var inte helt nöjda.
– Som en söndagsmiddag hos farmor, var mitt bordssällskaps sammanfattning.
Personligen tyckte jag bäst om förrätten som var fräsch och annorlunda.
Varmrätten var ingen jättehit för mig men har läst i andra tidningar under dagen, där riktiga matrecensenter gett sitt betyg, och de har varit väldigt nöjda. Så kanske var just mitt bord väldigt kritiskt.
Efterrätten var dekorerad med en blomma som jag precis skulle stoppa i munnen när en japansk man vid mitt bord stoppade mig.

Serveringen:
Högklassig och effektiv. Den enda fadäsen var ett långt, mörkt hårstrå som en vid mitt bord hittade på sin kaffekopp.
– Linda, visa detta för ­läsarna. Det är så här det blir när man får ett av de bakre borden, sa han.
Med ett skratt visserligen, men som den murvel man är gjorde jag exakt som han sa. Otroligt nog blev det rubrik på vår startsajt en stund på kvällen och orsakade en smärre ”twitter-storm”.

Underhållningen:
Cirkus Cirkör var fantastiska. Det ­lilla jag såg åtminstone. Vacker musik, otrolig akrobatik.
Jag missade dock hälften där bakom min pelare. Förstod det först när jag hörde andra i salen andas in ljudligt som av förundran och chock när akrobater kastade sig nerför rep från taket. Men det ägde rum på fel sida av pelaren så jag missade det.

Festen:
Det började bra i Gyllene salen. När jag väl kommit upp för trappan (det var enorm kö när 1360 personer skulle ta sig från ett rum till ett annat) så var dansen i full gång. Inte bara vals, nej vissa dansade nästan discodans.
Men folkmassan avtog tidigare än jag hade trott.
De flesta stod och småpratade inne i den del av Prinsens galleri där vi vanliga gäster fick vara.
Stämningen var trevlig men hade nog trott på mer ös.

Dansen:
Mina chefer var tydliga: försök att dansa med statsministern och få en bild av det. Men det uppdraget misslyckades.
Här är en bild från när jag försökte övertala honom. Men han dök aldrig upp ute på dansgolvet.

Och här är lite bilder från de danser jag faktiskt fick dansa:

Tack alla ni som följt med här i bloggen.
Om ett år minus en dag är det dags för Nobelfesten igen. Men då kommer jag nog hålla mig till att se den på tv.