Så, nu var det gjort.
Festen är över, löshåret urtaget, texterna skrivna.
Nu är en vecka av lyx och flärd över och vardagen börjar igen.
Nobelfesten verkar alltid så lång på tv men timmarna flög iväg i Blå Hallen, det måste jag säga.
Så här var kvällen:

Sällskapet:
Som tur var bestod mitt bord främst av journalister, som inte hade mycket emot att jag satt med min mobil i handen genom både gravad röding (eller svensk sashimi som jag sa till mitt japanska bordssällskap), fasan med kantareller och en trilogi på körsbär.
Bredvid mig hade jag en fransk journalist från nyhetsbyrån AFP. Han höll nästan på mer med telefonen än mig.
Och att smyga in en snus då och då vid bordet jag satt vid var inga problem. Inga kameror filmade oss och så fort Cirkus Cirkör uppträdde dämpades ljuset och man kunde göra vad man ville med sin läpp utan att någon såg.

Placeringen:
Min plats var vid bord 40, längst in i högra hörnet av Blå hallen och bakom en jättelik pelare av sten. När honnörsbordet kom nedskridande för den långa trappan såg jag några korta glimtar av tiaror och ordensband – men det var det.
Men det var varmt och skönt inne i vårt hörn åtminstone.

Maten:
Jag hade fått höra innan att den brukar vara kall innan den når borden i utkanten. Men det stämde inte. Den var rykande het, men de i mitt sällskap som varit på Nobelfesten förut var inte helt nöjda.
– Som en söndagsmiddag hos farmor, var mitt bordssällskaps sammanfattning.
Personligen tyckte jag bäst om förrätten som var fräsch och annorlunda.
Varmrätten var ingen jättehit för mig men har läst i andra tidningar under dagen, där riktiga matrecensenter gett sitt betyg, och de har varit väldigt nöjda. Så kanske var just mitt bord väldigt kritiskt.
Efterrätten var dekorerad med en blomma som jag precis skulle stoppa i munnen när en japansk man vid mitt bord stoppade mig.

Serveringen:
Högklassig och effektiv. Den enda fadäsen var ett långt, mörkt hårstrå som en vid mitt bord hittade på sin kaffekopp.
– Linda, visa detta för ­läsarna. Det är så här det blir när man får ett av de bakre borden, sa han.
Med ett skratt visserligen, men som den murvel man är gjorde jag exakt som han sa. Otroligt nog blev det rubrik på vår startsajt en stund på kvällen och orsakade en smärre ”twitter-storm”.

Underhållningen:
Cirkus Cirkör var fantastiska. Det ­lilla jag såg åtminstone. Vacker musik, otrolig akrobatik.
Jag missade dock hälften där bakom min pelare. Förstod det först när jag hörde andra i salen andas in ljudligt som av förundran och chock när akrobater kastade sig nerför rep från taket. Men det ägde rum på fel sida av pelaren så jag missade det.

Festen:
Det började bra i Gyllene salen. När jag väl kommit upp för trappan (det var enorm kö när 1360 personer skulle ta sig från ett rum till ett annat) så var dansen i full gång. Inte bara vals, nej vissa dansade nästan discodans.
Men folkmassan avtog tidigare än jag hade trott.
De flesta stod och småpratade inne i den del av Prinsens galleri där vi vanliga gäster fick vara.
Stämningen var trevlig men hade nog trott på mer ös.

Dansen:
Mina chefer var tydliga: försök att dansa med statsministern och få en bild av det. Men det uppdraget misslyckades.
Här är en bild från när jag försökte övertala honom. Men han dök aldrig upp ute på dansgolvet.

Och här är lite bilder från de danser jag faktiskt fick dansa:

Tack alla ni som följt med här i bloggen.
Om ett år minus en dag är det dags för Nobelfesten igen. Men då kommer jag nog hålla mig till att se den på tv.

Nerverna börjar göra sig gällande. Pirret i magen är antingen hunger eller skräck, eller lika delar av båda.
Mina farhågor är dessa:
• Att min löshårsknut ska ramla av och landa i någons soppa. Pillar just nu konstant på hårnålarna och trycker dem hårt mot skalpen. Sitt fast vill jag skrika till håret, men knyter handen i fickan i stället.
• Att jag ska bli akut kissnödig under ett oändligt långt tal.
• Att jag inte ska få av mig min klänning när jag kommer hem. Når inte dragkedjan. Jag menar, vem ska jag be om hjälp? Fotograf Peter Wixtröm innan vi skiljs åt eller taxichauffören innan jag kliver av. Dilemma radas på dilemma.
• Men min största farhåga är att få en bordskavaljer som det inte går att snicksnacka med. Då kan middagen bli oändligt lång.

Tänk vad smink och löshår kan göra. Plötsligt (eller okej det tog några timmar) förvandlades mitt av stress rödfläckiga ansikte till en porslinsmask och mitt blonda page till en filmstjärneknut.
Nu börjar jag känna mig redo för det här.

Några snabba fakta om kvällens middag:

• Menyn avslöjas först när alla satt sig till bords klockan 19:00. Fjolårets meny hittar ni här.
• Under kvällen arbetar cirka 40 kockar och 260 servitörer och servitriser med att servera de 1300 gästerna.
•  Dukningen sker med den speciella Nobelservisen som designades för Nobelfesten 1991. Så här ser den ut.

• Till de drygt 60 borden i Blå Hallen används 470 meter linneduk och 7000 delar porslin, 5400 glas och 10 000 bestick.
• Inte bara menyn utan även dukningen hålls hemlig in i det sista. Så här såg det ut i fjol.

Okej. Nu är det äntligen dags.
Klockan 19:00 slår vi oss ner vid borden i Blå Hallen och får veta vad det blir för mat.
Vem jag kommer att sitta med får jag veta först då. Jag hade hoppats på lite tid att googla min bordsherre men det blir det inget med.
Under dagen kan ni följa allt om Nobel i vår liveuppdatering där vi kommer att vara flera stycken som hjälps åt.
Ni kan även hitta inlägg under kvällen här på bloggen.
Nu ska jag packa väskorna och ge mig av mot jobbet där jag ska bli stylad och sminkad och tvättad och allt det som kan behövas.

Fyra saker inte får glömma till kvällen:

• Lågskor. Jag har förstått att det passar sig bättre med högklackat på finfest men jag låter bekvämligheten gå före och tar på mig mina stadiga skor med gummisula, och hoppas att de inte ska synas under klänningsfållen.

• Snuset. Vett- och etikettdoktorn Mats Danielsson, ja till och med Ulf Adelsohn, har avrått mig från att snusa under middagen men jag kommer ha med mig dosan ändå. Får försöka pilla in miniprillor så osynligt som möjligt. Jag menar, herregud middagen pågår ju i flera timmar!

• Extrabatteri. Jag är ju faktiskt på festen främst som reporter och jag kommer behöva rapportera hem med jämna mellanrum. Men vad är väl en reporter på bal utan en fungerande mobil?

• Vatten: Maten brukar tydligen vara ganska ljummen när den väl kommer ut till borden i utkanten av salen (där jag kommer att sitta) men vinerna sägs alltid vara fantastiska. Men varannan vatten och små klunkar vin får vara ledordet för kvällen. Ingen minns en reporter klädd i svart men desto fler minns en full reporter klädd i svart.

Och så, givetvis, denna:

Av de 1300 gästerna som varje år bjuds in till Nobelfesten så är det två som man nästan alltid ser på vimmelbilderna efteråt – kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man, f.d. ledaren för Moderaterna Ulf Adelsohn.
Ulf Adelsohn tror att han gått på 15 Nobelfester genom åren så jag stämde träff med honom för att få lite tips och råd av en riktig nobelräv inför festen i morgon.
Han sa bland annat åt mig att inte snusa och att den privata efterfesten i Prinsens Galleri inte är så mycket roligare än den som vi andra gäster får gå på.

Lite bilder på Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn genom åren.

I går besökte jag Stadshuset.
Just nu jobbas det för fullt där. När jag kom övade Cirkus Cirkör och blomsterarrangemangen höll på att plockas ihop. Det luktade som ett växthus där inne.
Egon Persson, bankettchef Stadshusrestauranger, visade runt mig.
Jag fick komma in i Prinsens Galleri, salen där pristagarna och kungafamiljen kommer att festa efter middagen när vi andra får hålla oss i Gyllene Salen vägg i vägg. Det var min enda chans att komma in i Prinsens Galleri. På måndag kommer det stå vakter utanför och se till att endast de 80 utvalda får komma in och nej, jag är inte en av dem direkt.
Egon tog även med mig in i köket där 37 personer jobbar från morgon till kväll för att göra maten till de 1300 gästerna klar.
Andreas Hedlund (årets kock 2002) och gastronomiskt ansvarig Stadshusrestauranger, som är den som kommit på menyn och leder arbetet, sa att de ligger enligt schemat. Nästan.
Allt jag såg i köket var blomkål och kött. Det skulle med andra ord kunna bli samma mat som jag har i matlådan varannan dag. Blomkålsmos och kött.
Jag hoppas på något roligare än det dock.

I filmklippet nedan kan ni följa med in i Stadshuset och köket.
Och jo, det är lite skakigt filmat som vanligt, men så blir det när man sätter en kamera i handen på en tv-ovan reporter.

Det där med klänning till Nobelfesten är inte helt enkelt.
Jag vill inte sticka ut, jag vill inte bryta mot någon märklig klädkod och jag vill känna mig fin. En ganska klurig kombination.
Det blev till slut en svart långklänning som jag hittade i New York för några veckor sedan.
Modeskaparen Camilla Thulin har varit på fem Nobelfester och med tanke på hennes yrke kan hon ju en del om mode rent generellt. Så jag tog med mig min galastass till henne för att få godkänt.

Foto: Magnus Sandberg

Camilla Thulin gav klänning tummen upp.
– Det är en snygg och diskret klänning. Den passar bra med tanke på att du är där som reporter. Du ska vara som en osynlig ande som ska gå runt och notera.
Jag kan inte gå i högklackat och är redan lång så det räcker. Måste jag?
– Nej, det måste du inte. Jag skulle rekommendera en lågklackad sko. Många tror att man ska ha hög klack till långklänning men man kan lika gärna ha en lågsko, de syns ju ändå inte.
Vad behöver jag mer till klänningen?
– Du bör köpa en kontrollstrumpbyxa. Du är ju en riktig kvinna, du ser inte ut som en hårdbantad man, så du behöver något som håller in. Man ska köpa flera storlekar större än vad man har, så att de blir rätt i längden. Många kvinnor vet inte det, och de tror ofta att de är mindre än de är, så de köper snarare för små storlekar.
Mer?
– Glöm inte bort håret och ansiktet. Många kvinnor satsar bara på klänningen och glömmer resten.

Alfred Nobel skulle kunna kallas en av Sveriges första superkändisar.
Han blev så att säga, sprängstoff över hela världen, när han uppfann dynamiten 1896 och hans testamente och pris gör att Sverige hamnar i världens blickfång varje år.
Nedan försöker jag och min bästa vän Hanna Hellquist förklara Alfred Nobel på 3 minuter och 16 sekunder.

Sedan 1901 har Nobelpriset delats ut 553 gånger till 863 pristagare.
I år får tio till var sitt diplom av kungen.
Och inte minst, 8 miljoner kronor för framtida forskning.
Men det är sällan man skriker ÄNTLIGEN hemma i soffan när Nobelpriset i till exempel fysik delas ut.
Som i år då det bland annat handlar om kvantsystem och G-proteiner. Jag menar, vad är det ens för något?
Som tur är har vi en hel del intelligent folk på redaktionen som kan hjälpa till att förklara.

Aftonbladets utrikeskommentator Wolfgang Hansson svarar på varför EU blev fredsprisvinnare:

Lisa Röstlund, reporter på Aftonbladet, lyckades innan hon blev journalist ta en magisterexamen i kemi.
Hon förklarar vinnarna i fysik, kemi och medicin:

Och här är alla årets pristagare:

Fredspriset:
Europeiska unionen, EU.
Juryns motivering:
”för att i över sex decennier ha bidragit till fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter.”

Nobelpriset i fysik:
Serge Haroche och David J Wineland.
Juryns motivering:
”För banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem.”

Nobelpriset i kemi:
Robert J Lefkowitz och Brian K Koblika.
Juryns motivering:
”För studier av G-proteinkopplade receptorer.”

Nobelpriset i fysiologi eller medicin:
John B Gurdon och Shinya Yamanaka.
Juryns motivering:
”För upptäckten att mogna celler kan omprogrammeras till pluripotens”.

Nobelpriset i litteratur:
Mo Yan.
Juryns motivering:
”Som med en hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid.”

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne:
Alvin E Roth och Lloyd S Shapley.
Juryns motivering:
”För teorin om stabila allokeringar och för utformning av marknadsinstitutioner i praktiken.”