Jaha, du Lindberg. Hur gick det här till nu då?

Upptäckte att du har startat en blogg. Oj då. Det var ju lite oväntat. Särskilt för mig.

Har du glömt dina löften till mig? Har du glömt allt vi pratat om, kommit överens om?

Om jag inte missminner mig så var det detta som gällde:

DU SKULLE SKRIVA EN BOK UNDER DIN PAPPALEDIGHET!

Förlåt om jag tar i, men du verkar ju fullständigt dum i huvudet som skiter i detta.

Du har inte skrivit en rad. Har du ens en idé? Vart har du stoppat upp din ambition någonstans?

Du gör mig så besviken. Minns du när vi snackade om att du skulle ta familjen och flytta till Toscana en månad för att ”hitta inspiration”? Vad blev det av det? Jo, en satans vecka i Nice – med familjen Schulman. Hur många rader av vår debutroman tror du att det blir där, med den där mobbande näthataren som gafflar på och håller låda? Smart, Lindberg, verkligen smart.

Så upptäcker jag den här bloggen. ”Expedition: Lindberg”, vad är det för jävla namn? ”Expedition: Idiot” vore mer passande. Dina inlägg är skriven av en lallande pappamupp, totalt ytligt och banalt.

Men du kanske tycker det är viktagare med snabba fixar en ett långt och meningsfullt intryck genom en litterär gestaltning?

Du är patetisk, Lindberg, jag måste få upprepa det: PATETISK.

Klockan tickar på. April flyger förbi, du vet ju hur maj är, sen är det sommarn och så sitter du snart där på jobbet igen och producerar snaskiga och meningslösa artiklar till kvällsblaskan.

Jag är den enda som kan rädda dig. Det vet du. Du lovade att ge mig en chans.

Jag hoppas fortfarande. Men mitt förtroende för dig börjar ta slut. Jag behöver ett svar.

Är du med mig eller emot mig?

Svara snarast.

 

Mvh

Författaren