Jag vet, jag har bloggat dåligt några dagar nu.

Egentligen har jag bloggat kasst under en månad, minst.

Jag tackar dig som ändå inte har gett upp, som klamrat dig fast vid Expedition: Lindberg hela vägen hit.

Tack ni, ni vet vilka ni är, som har skrivit kommentarer, återkommande, det har varit skitkul att läsa och även om jag inte varit något vidare på att besvara era frågor eller kommentera era kommentarer ska ni veta att jag har uppskattat er och ert engagemang. 

Min pappaledighet börjar lida mot sitt slut. Därmed börjar tiden bli mogen att stänga ner denna pappablogg. För det har ju varit just en sådan – en pappablogg, en blogg om min och Maj-Lis tid, vår gemenskap, vårt band. Min tanke har hela tiden varit att blogga under de fem månader som jag fått privilegiet att hänga full tid med min dotter.

Men nu är det snart dags att gå in i gruvan igen. Den 20:e september ska jag leda Aftonbladets nöjesredaktion mot nya mål.

Josefine tar över föräldraledigheten. Min fina Jobo ska nu få vara mer med min fina Göj. Jobo som jag är så stolt över, som skrivit en så vacker bok som tycks bli älskad av de som läser, som får fler och fler superba recensioner. Hon krossar fördomarna om henne, visar en helt ny sida, hon har slitit hårt för denna succé.

Jobo, som i slutet av mars nästa år, om allt går vägen, ska föda vårt andra barn och därmed göra vår familj komplett. Vem vet, lagom till nästa pappaledighet (våren 2012?) kanske vi ses i detta forum igen.

Nu ska min lilla familj åka på sista minuten till Kreta. Miljöombyte är bra mot Jobos illamående. Och jag får en vecka i värmen innan det är dags att gräva ner mig i jobbet.

Kanske slänger jag iväg ett par inlägg därifrån, kanske inte.

Hej med er.

Vaknar. Myser. 

”Dansfeber”.

Åh. Herre. Gud.

Var ska man börja?

Hur ska man ta sig an ”Dansfeber”? Först måste man liksom köpa att det här faktiskt är ett program som sänds på bästa sändningstid, på den stora tv-underhållningsdagen, i Sveriges största kanal.

Det är inte lätt. Om jag inte visste bättre hade jag gissat att programmet gick late night i Ukraina eller möjligtvis i skräp-tv:s stora föregångsland, Italien.

Det är så mycket som är fel här.

• Ett insamlingsprogram förklätt till roliga timmen. Ring och rösta på din favorit – och bli samtidigt fadder!

• Kattis Ahlström, som taggat upp sen premiären, är normalt ett superproffs men stakar sig igenom programmet och ser konstant obekväm ut. (Bonusfel: Bilden ur vinjetten när Kattis dansar någon slags showdans kommer förfölja mig i mina mardrömmar.)

• ”Uppträdanden” av personer vill gott, som lurats in i detta eftersom det är för en god sak, som kämpar och försöker göra så bra de kan, men som ändå skrattas ÅT när de på konferens-spex-manér ska genomföra pajiga kopior av kända musik- och dansnummer. Det är som att titta på ”Let’s dance” bestående av enbart Lasse Brandeby och Willy.

• En jury som inte vet vad de ska säga och som bedömer efter obegripliga parametrar.

Som Brasse så snyggt formulerade saken: FEL FEL FEL FEL FEL.

Ändå.

Det finns någon sorts barnslig charm i detta spektakel. Det drar ändå in miljoner till behövande barn i Pakistan. Och gårdagens program visade att filmrecensenten Ronny Svensson faktiskt är riktigt populär, mycket populärare än någon inklusive han själv trott.

I Ronny Svensson har TV4 funnit en klockren deltagare till ”Let’s dance”, den saken är i alla fall klar. Han kan nog mycket väl vinna en dubbel på TV4 det närmaste året.

I kväll missar jag inte utfrågningen av Lars Ohly i SVT.

He! 1

Premiärprogrammet av ”Här är ditt liv” recenseras utförligare på annan plats i tidningen, men jag måste ändå säga att Oldsberg kanske är något på spåret, så att säga.

He! 2

Enda riktiga behållningen med ”Dansfeber” är att få se Sven Melander i tv igen. Men han förtjänar ett bättre forum.

På husvisning i Edsviken och vem möter vi där om inte kusinen Alva. Majsan jublade och sa Heje!

I tvåan satt satirikerna och klagade på att svenska politiker är så svåra att driva med.

Samtidigt i ettan satt beviset på motsatsen.

Det var säsongspremiär för ”Babel” i SVT2 – samma tid, 20.00, som statsminister Reinfeldt frågades ut i SVT1.

Det var en extra intressant krock eftersom ett av ämnena i litteraturprogrammet försökte besvara frågan hur den svenska politiska satiren mår egentligen.

Den alltid duktiga programledaren Daniel Sjölin hade samlat tre aktuella satiriker: författaren Lena Andersson, tecknaren Liv Strömquist och tv-mannen Peter Settman. Det blev ett trivsamt förvirrat samtal som mest gick ut på att det inte är lätt att vara satiriker i Sverige i dag då vi har så utslätade, medietränade, photoshopade valaffischpolitiker. Sedan Jan O. Karlsson försvann 2003 har det varit helt hopplöst att få de där riktiga grodorna serverade. Och karikatyrteckningarna dog med Palme, ingen sticker liksom ut längre utseendemässigt.

De tre satirikerna var alltså ytterst överens om att deras yrke var i det närmaste omöjligt.

Synd att de satt där i ”Babel”-studion och inte kollade på grannkanalen.

För då hade de fått en uppenbarelse av stora mått. Där satt nämligen vår statsminister i utfrågarstudion, så illa ljussatt att hans panna såg ut att vara en halvmeter lång. Pannan övergick aldrig i överhuvud, en illusorisk effekt trollade bort själva rundningen, pannan bara fortsatte uppåt uppåt.

Han såg ut som en Conehead, om ni minns. Och det såg nästan ut som att det var en konstgjord mask, att gummi tog vid strax ovanför ögonbrynen.

Det hela var verkligen olyckligt för Reinfeldt, man fick verkligen kämpa ordentligt för att tänka bort den där märkliga effekten och försöka uppfatta vad han faktiskt sa (han klarade sig ganska bra, tror jag).

Som politisk satiriker var det ju straffsparksläge, bara att trycka på knappen, tillverka grejorna och vässa pennorna.

Men de satt som sagt i den andra kanalen och drömde om svunna tider, kroknäsor och mer politiskt frodiga länder.

I bland ser man inte skogen för alla träd.

Eller nåt.

I kväll missar jag inte Zlatan Show i TV6.

He!

Det var för övrigt en urstark start för ”Babel”, som blir bättre och bättre för varje år som går.

Eh?

Mer ”Babel”: Det var skrämmande att höra hur vidriga Mats Gellerfelt och Jan Guillou var mot Louise Boije af Gennäs i radioklippet från mitten av 90-talet.

Knasigt. Sitter och tittar på fotbollen mest och Kristallen lite grann. När Sverige svackar och slackar så zappar jag och får se årets sportprofil-kategorin avgöras. Ola wenström, som ju leder landskampsändningen från Råttsunda, var nominerad men torskade mot Popsen på väg upp. Undrar om Ola nu är informerad?  Oj, nu gjorde Wernbloom mål igen. Två mål av denne Wernbloom, bäst på plan hela matchen faktiskt. Och nu är det väl avgjort, jag ska snart ta en taxi till Kristallen-efterfesten, Jobo är redan där, Majsan är hos mormor. Okej. Tagga upp nu, Lindberg. 

Gullig och nyvakentrött? Jajamen. 

I Vasaparken kan barnen öva länge och ordentligt inför studenten. 

Vi tar skydd för regnskuren inne på 7eleven på väg mot Tegnerlunden. Passar på att ta bild på coolaste tjejen i stan, med jeans, ny höstfräsig jacka och sprillans Adidas-sneakers. Oj oj oj. 

Godaste bebismaten just nu: Sempers Pastastjärnor i köttfärssås. I alla fall enligt pappipapp.