Det är en min jag inte sett förut. Det är som om hon för första gången insett att även mat kan svika en. Att utseende kan vara bedrägligt. Det är insikten om att all mat inte är god. 

Minen kommer plötsligt och oväntat. Den nyinköpta anrättningen från den stora barnmatstillverkaren utlovar rent himmelskt resultat. Slow food med bara eko-vänliga, prima råvaror. Tomat, kött, pasta av högsta kvalitet, lagat med kärlek, till min bebis.

Och – detta är det viktigaste – maten kommer i helt ny förpackning. Fina små plastburkar som köps i parvis. Med fint rabatterbjudande. Utan rabatten – lite dyrare, mycket bättre. Det är vad de lovar.

De svinen.

De har lurat mig. De har lurat Maj-Lis. Hon har ätit åttamånadersmat tidigare utan problem.

Men i denna fiiina förpackning är det spagetti i stora bitar. Jag tänker: ”Ja, det ska väl passa Maj-Lis och hennes folk bra, hon är ju helt klart målgruppen för denna fiiina produkt”.

Minen ljuger inte. Maj-Lis ljuger aldrig. Bara denna fiiina mat ljuger. Den är vedervärdig. För Maj-Lis.

Jag smakar. Kan den vara så äcklig?

Men tuggan smakar ypperligt. Lite salt på så hade jag kunnat servera skiten på bjudmiddag (vardag – ej helg). Jag förstår plötsligt varför pensionärer käkar barnmat. Det här skulle jag köpa om jag lät mitt dankande ta över mitt liv fullständigt.

Maten smakar gött. Mycket gött.

För mig. Inte för Maj-Lis.

Fiiinsmakarna har helt enkelt gjort mat för sig själva. De har glömt att det finns en snart niomånaders som ska gilla detta. DE GJORDE INTE SIN LÄXA!

Maj-Lis tog två tuggor, sen spottade hon ut resten. Tappade hungern. Och det såg ett tag ut som om hon tappat hela livslusten.

Inte ens mosad banan funkade efter denna vidriga upplevelse. Maj-Lis matstrejkar. Och det är fiiin-lirarnas fel.

Så nu sitter en något grinigare, mat-strejkande, högljudd bebis framför mig i soffan. Hon är ICKE nöjd med sakernas tillstånd. Hon är en erfarenhet rikare – men det var en erfarenhet som kom alldeles för tidigt i hennes känsliga utveckling.

Maj-Lis suger på ett av sina fingrar intensivt. Ett finger som symboliserar besvikelsen på vuxenvärlden, på fiiintillverkaren, på mig.

Det borde ha varit långfingret.