Jag och min fru Josefine Sundström insåg just att denna blogg nästan har blivit ett monster.

Över 23 000 sidvisningar (kanske inte samma sak som unika besökare i veckan – men nästan) på under en vecka är vad man kan kalla en succé! Eller vad?

Titta lite på statistiken nedan och fundera några sekunder.

Jag blev så glad att jag lyfte upp min fru och tog en bild med självutlösare.

Kolla vad vi är glada.

Är hon inte värd ett hus?

Vi bor bra. Vi trivs. Vi har det gött här hemma, mitt i stan, fin lägenhet, altan och sånt.

Inget snack om det.

Men en Maj-Lis har klivit in över tröskeln och gjort sig hemmastadd. Och vi känner att vi behöver större ytor, mer rum. Maj-Lis behöver ljus och mycket grönt för att växa. Vi behöver liten trädgård med liten gräsmatta där Maj-Lis kan ta sina första stapplande steg. Vi behöver bra dagis och trevliga grannar.

Vi behöver, kort sagt, ett hus att flytta till.

Eftersom Mormor och Farmor bor norr om stan och att jag kommer från Sollentuna har vi kollat på radhus och villor i framfö allt Sollentuna och Danderyd. Helst vill vi bo i Edsviken (där jag växte upp – kanon), men HERREGUD VILKA RÖVPRISER! Häromveckan åkte vi runt lite på måfå i Edsviken och stötte på en visning. Vi gick in och konstaterade att det var världens ruckel – ett hus värt en undergång i form av en stor svängande kula och schaktmaskin på högvarv.

Ändå skulle de jävlarna ha fem miljoner för schabraket. Helt osannolikt.

Så jag tänkte be er om hjälp.

Har ni en liten villa eller ett nybygge eller helrenoverat radhus i trevligt område norr om stan att ge bort för att Maj-Lis ska få en riktigt härlig uppväxt – tveka inte att höra av er.

Ja, vi blir glada för alla tips där kompispris kan diskuteras. Eller bara bra tips helt enkelt.

Vill du inte att Majsan ska ha det bra?

Jo just det. Kom igen.

Mejla mig på klas.lindberg@aftonbladet.se.

Tack tack.

Jaha, du Lindberg. Hur gick det här till nu då?

Upptäckte att du har startat en blogg. Oj då. Det var ju lite oväntat. Särskilt för mig.

Har du glömt dina löften till mig? Har du glömt allt vi pratat om, kommit överens om?

Om jag inte missminner mig så var det detta som gällde:

DU SKULLE SKRIVA EN BOK UNDER DIN PAPPALEDIGHET!

Förlåt om jag tar i, men du verkar ju fullständigt dum i huvudet som skiter i detta.

Du har inte skrivit en rad. Har du ens en idé? Vart har du stoppat upp din ambition någonstans?

Du gör mig så besviken. Minns du när vi snackade om att du skulle ta familjen och flytta till Toscana en månad för att ”hitta inspiration”? Vad blev det av det? Jo, en satans vecka i Nice – med familjen Schulman. Hur många rader av vår debutroman tror du att det blir där, med den där mobbande näthataren som gafflar på och håller låda? Smart, Lindberg, verkligen smart.

Så upptäcker jag den här bloggen. ”Expedition: Lindberg”, vad är det för jävla namn? ”Expedition: Idiot” vore mer passande. Dina inlägg är skriven av en lallande pappamupp, totalt ytligt och banalt.

Men du kanske tycker det är viktagare med snabba fixar en ett långt och meningsfullt intryck genom en litterär gestaltning?

Du är patetisk, Lindberg, jag måste få upprepa det: PATETISK.

Klockan tickar på. April flyger förbi, du vet ju hur maj är, sen är det sommarn och så sitter du snart där på jobbet igen och producerar snaskiga och meningslösa artiklar till kvällsblaskan.

Jag är den enda som kan rädda dig. Det vet du. Du lovade att ge mig en chans.

Jag hoppas fortfarande. Men mitt förtroende för dig börjar ta slut. Jag behöver ett svar.

Är du med mig eller emot mig?

Svara snarast.

Mvh

Författaren

07.45. Maj-Lis har upptäckt att det snöar ute och hon är upprörd. Hon håller för första gången i sitt liv ett tiominuters-tal om sakernas tillstånd med tillhörande gestikulering. När hon håller denna jättelåda använder hon orden ”m” och ”ma” och ”ba” otroligt många gånger. Jag är hänförd och inser att detta barn, min lilla trollunge, kommer att bli en stor ledare en vacker dag. Men i dag snöar det, som sagt. Och varken jag eller Maj-Lis är helt friska. Vi kör påsken ut!

Josefine hade två mycket bra kompisar när hon var liten: Tordy och Kalle Kanin.

I veckan gjorde Jobos gamla kumpaner oväntad comeback – nu i jakt efter Maj-Lis vänskap.

Efter en något formell introduktion som gick sådär om man ska vara ärlig har Majsan nu fått lite feeling för dessa två nykomlingar.

Hon har nu fått en känsla för vilka stora personligheter de ändå är.

Tordy döptes av Josefine till Tordy för att hon var lång (vet ej exakt hur namnet dök upp, men att hon var jättelång hade med saker att göra). Tordy har sen sist jobbat som hårfrisörska i Skövde, därför pratar hon numer med kraftig dialekt. Tordys största styrka som hon framhäver själv är att hon är otroligt lång, ”Större än de flesta kunder jag klipper på Tordys frisörsalong”, som hon brukar säga. I Skövde brukar man skoja lite med Tordy när man säge ”Tordy – du kan hår du”, men får det att rimma mellan Tordy och ”hår du”, om ni förstår.

Kalle Kanin är en något kantstött gnagare som ännu inte sagt så mycket om sig själv till Maj-Lis. Kalle Kanin är blyg, inte alls lika sladdrig som Tordy.

Man märker att han varit med om en hel del, det stora ärret i hans anikte vittnar om ett intressant och händelserikt liv.

På sikt kan nog Kalle Kanin bli en riktigt poppis Maj-Lis-kompis.

Som ni kanske vet skriver jag en och annan tv-recension i Aftonbladet. Under pappaledigheten drar jag ner något på detta, men ibland slår jag till.

I förrgår skrev jag om nyinspelningen av gala fina ”V”.

Tänkte publicera mina tv-recensioner i bloggen eftersom de inte läggs ut på aftonbladet.se.

Här är den:

Rymdödlorna i ”V” har gått på pr-skola och har slutat äta marsvin.
De har kammat till sig och dumpat axelvaddarna.
Men de är läskigare än någonsin.

Originalversionen av ”V” är en av mina favoritserier någonsin. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag såg om Mike Donovans kamp mot ärkeödlan Diana. För många, antar jag.
De ondsinta ödlorna försvann från tv:n i mitten på åttiotalet och från min VHS i början av 90-talet.
Men nu är de tillbaka. I går hade nyinspelningen av ”V” premiär i Canal plus.
Och man såg direkt vad som hänt modemässigt i outer space sen sist. Axelvaddarna och de fluffiga permanenterna har kasserats på nån soptipps-måne. Istället har de klonat fram Elle Magazine-snyggon som tvingats sig igenom Berghs School of Communications.
Anna, som numera är rymdödlornas ledare, är en riktigt ruggig bad guy, briljant spelad av Morena Baccarin. Med små medel och knappt märkbara ansiktsskiftningar gör hon en helt livrädd. Hon är rymdens Paul Ronge och charmar brallorna av de lättköpta jordborna.
FBI-agenten Erica, spelad av ”Lost”-bekantingen Elizabeth Mitchell, är 2010-års Mike Donovan. Hon är den driftiga, den som samlar motståndsrörelsen. Det är också hon som liksom Mike har en son som umgås lite väl intimt med fienden. Sean Donovan blev hjärntvättad på 80-talet, på 10-talet är det sex som lockar 17-åriga Tyler ta dåliga beslut.
Scott Wolf gör stor tv-comeback, han är en av mina absoluta favoriter sedan underbara ”Party of Five”.
Jag har sett tre avsnitt av nya ”V” och det är en lovande start. Tonen påminner en hel del om en annan ABC-serie, ”Flashforward”. Själva motorn är paranoia, det går inte att lita på någon. Din partner som du jobbat med i sju år kan mycket väl ha kluven tunga och amfibiska ögon.
Det har snackats mycket om att ”V” i själva verket är en förtäckt politisk kritik mot Barack Obama. Liksom USA:s president kommer Anna och gänget med löften om ”universal health care”, ”change” och så vidare.
Men jag vet inte ja. Det skulle lika gärna handla om fascismen, nazismen, kommunismen, eller faran med en karismatisk ledare som lovar välgång men som visar sig vara sugen på världsherravälde, folkmord och storebrorssamhälle.
Eller bara skräcken inför rymdödlor som kommer för att ta oss.

I kväll missar jag inte ”Solsidan” i TV4.

He!
Mauro är den stora behållningen i Pluras kök.

Eh?
Men Pluras supande får mig att må lite illa.

Josefine och Maj-Lis gick just hemifrån och kvar i soffan ligger en spillra av pappa Lindberg.

Känns som om jag gör tjejerna besvikna, men jag är verkligen inte på topp.

Konstigt detta. Först får Maj-Lis hög feber. Efter ett par dagar försvinner den, men hon får istället magbekymmer, ont och löst. Samma natt får jag feber, illamående och magont.

Nu är alla friska uton jag – trots att jag fick sova en hel natt på soffan. 10-11 timmars sömn, och ändå räcktre det inte.

Glad påsk…

Jag vill ju ta hand om mina tjejer, hitta på kul grejer, leka vildsint med Maj-Lis så att hon storknar av skratt. Istället blir jag anfådd när jag plockar upp henne från golvet.

Nu har de i alla fall tagit sig ut på stan och jag tänkte läsa DN i soffan. Jag menar LÄSA DN, så där länge och intensivt som man bara gör när man har mycket tid och liten kraft. Till ”frukosten” läste jag kulturdelen och njöt av det maffiga Robert Börjesson-reportaget om Lost över fyra sidor.

Efter DN funderar jag på att Lost-surfa lite. Är ju mitt uppe i sista säsongen och har en del mycket relevanta funderingar kring serien och vad fan det är som händer nu.

Exempel: Hur kommer det sig att Jack har en son efter att planet aldrig kraschade? Det här alternativa universumet är skruvat på ett oförklarligt sätt. Varför?

Osv.

Men först alltså – DN.

Elände. Jag och maj-lis har båda drabbats av montezumas hämnd på våra magar. Vi fick lämna landstället hastigt och inte alls så lustigt. Hem och vila. Glad påsk på er m-f. 

  ABLOGG Till höger är Alva. Hon har döpt sin docka till Maj-Lis. Åh. Man dör. 

Majsan träffar kusin Lina som fortfarande har smink kvar från påskkärringrundan i förrgår. Majsan älskar sina kusiner. Nu mår hon nästan helt bra igen. Efter morgonens blöjgranskning tror vi oss  nu ha spårat feberns orsak. Det varken såg ut eller luktade som jordgubbe.