Feverland, dag två. Inte så kul i dag heller. 38,7. Febern håller majlis i ett järngrepp. 

När Maj-Lis var nyfödd hade hon kolik och sov endast på Josefine. Ja, på. Över magen.

Annars gick det inte. Så Jobo tog på sig att sova med en varelse på sig i två månader. Typ. Respekt.

Nu är Majsan sjuk, feber och jämmer, och då regredierar hon. Ett halvår bakåt.

Nu vill hon bara sova på igen. Men nu duger jag också.

Och banne mig om det inte är hur mysigt som helst när hon ligger där på ens mage och snussar och är varm och söt och gosig. Så tycker man så synd om den lilla, hon ska ju inte behöva må dåligt, var finns rättvisan i det? En ren jävla skandal är vad det är.

Hon ligger där på min mage och snusar. Vaknar hon så blir det lite gny. Lite pip.

Sen somnar hon om.

When six years ago I took over the leadership of the Reich one of our so-called ’statesmen’ of that day said: ’Now this man has taken the decisive step. Up to now he has been popular, because he has been in opposition. Now he must govern and we shall see in six or eight weeks how his popularity will look’! Six years – not six weeks only – have passed and I believe that they have been the most decisive years for German history. The most characteristic feature of this period is the close unity of the German people. What I have achieved in these six years was possible only because I had standing behind me the whole German people. The problems which faced us no single man could solve unaided: only when he could speak and, if necessary, also act in the name of the whole German people could he master these questions….

39,4. Inte kul. 

39,4. Inte kul.

”Varför Grums?
– Varför inte? Filip och jag är mycket förtjusta i bruksorter, det finns så få kvar i det här ipad-touchscreen-universum vi håller på att förlora oss i.”

Fredrik Wikingsson i Nöjesbladet i dag.

Word.

39,2 and rising. Nu är det emergency mode härhemma. Stackars lilla bulle. 

Det var natten när Maj-Lis fick sin första feber. Jag kom hem vid ett och skulle sova på soffan. Men Jobo var vaken. Majsan hade sovit extremt oroligt – och så fortsatte det. Så vid sex var det bara att bita i det sura och ta sig upp. Majsan: glad men orolig. Och varm. Alvedon i rumpan ochen halvtimmes sömn mellan mamma och pappa. Sen upp för grötfrukost. Tveksamt om vår planerade färd till landstället blir av. Vi är alla rätt schletna efter nattens jidder.