Romantik meny. 

En massa stora författare har bott här, bland annat August och Harry, och det är inte Stadshotellet sena med att berätta för sina gäster. De har exempelvis en griffeltavla med en massa författarnamn på under rubriken ”Resanden”. Vi noterade att ingen kvinna var representerad. Inte än i alla fall. Nu har vi badat bubbelpool, bastat och fått svinbra massage, vilket är ovanligt, tro mig, jag har tagit tusentals massager och bara ett dussin har varit svinbra. Men här var det en jävligt tajt snubbe. Kan tipsa om namn och kontakt om ni är sugna. Nu har vi duschat och ska göra oss klara för drink och middag i matsalen. Här är mycket mysigt och fint, mindre konferangs än jag väntade mig. GÖTT!

Incheckade, glada och uppkorkade. Champagne i svit på Trosa stadshotell. Häng med. 

Mormor är här. Maj-Lis blev så glad att hon tjöt. Nu är det dags för avfärd. Bilen går exakt 11.40 så du vet, Jobo. 

Är inte den här bilden alldeles förfärligt härlig? Gillar särskilt hur Maj-Lis kikar fram i sin vagn. Urhärligt där i solen på en bänk vid vattnet ett stenkast från Villa Källhagen.

Det var förresten Robyn som tog den, hon artisten. Hon kom gående där på Djurgården och vi frågade om hon kunde ta en bild på oss. ”Visst”, sa hon, ”jag gört”. ”Vet du hur man gör, har du iPhone” frågade Alex. ”Nej”, sa Robyn, ”men det är väl bara att trycka här?”. Så sköt hon. Blev en urhärlig bild. Tack Robyn.

Vi mötte också Thommy Berggren där på stigen, utanför Eva Swartz Grimaldis jättekåk. Alex blev alldeles till sig och sa ”Hallå där!”. ”Hej”, svarade Thommy och log. Sen gick han vidare. Han såg riktigt riktigt snygg ut, välmående, smärt och yngre än sin ålder. Grattis Thommy. Keep it up.

Vi såg inga fler kändisar. Men härom dagen såg jag och Style by Mats-Mats Jan Malmsjö. Han såg gammal och sjavig ut. Han spankulerade utanför Dramaten.

Tack för alla tips om spa.

Nu har vi bestämt oss, jag har bokat: afternoon tea, massage, fyrarätters med vinpaket, dubbelrum, frukost. Förhoppningsvis sen utcheckning.

Det ska bli underbart att få komma iväg lite, bara Jobo och jag. Luften gick ur oss när vi inte kunde åka till New York i måndags. Särskilt trist var det för Josefine. Hon såg så mycket fram emot att jobba för TV3 igen (”Stjärnkockarna” senast), träffa Sarah Jessica Parker, få komma in i Carries och Bigs apartment med den där STORA walk in closeten, osv.

Istället gräver hon ner sig i jobb med sin bok, ”Vinteräpplen”, som kommer ut på Forum i höst. Hon är just i slutfasen med manuset, egentligen är det väl bara korret kvar sen är det klart. Som Josefine har jobbat med detta, jag är så sjukt imponerad. I fyra år har hon slitit, skrivit om, funderat, lagt till, broderat ut, utvecklat. Nu är det en riktigt bra bok, jag lovar. Riktigt bra, väldigt många kommer bli förvånade över hennes talang. Stora förlaget har insett detta, nu väntar Sverige. Ska bli spännande att få haka på denna resa.

Men, som sagt, Jobo är lite deppig över New York. Så nu hoppas jag peppa upp henne lite med spat.

Det blir första natten som vi båda är ifrån Maj-Lis, vi är lite nervösa inför det, men jag ska se till att Jobo ska få slappna av och njuta av det här fönstret. Hon är värd det, min älskade Jobo.

Återkommer i morgon med uppdateringar, vart vi är, hur skön massagen var, hur mycket skumpa vi dricker – såna krejor.

Trött trött, en tupplur nu, det vore drömmen, uppe tidigt, långpromis, sömnig ni, perfekt lurtrött, skulle somna på trettio sek, tennis ikväll, vore bra att blunda lite lite. Synd att majsan slår mig i huvudet med en leksak så fort jag blundar bara. 

Fika i solen på Villa Källhagen. Ja, det blev Djurgården i stället för Haga då vädret var lite stökigt. Men vi intog Djurgården som Hv i sudden: pang på. 

Majsan fick en ny fin matta. Hon gillar den, mattan. IKEA, bra där. Nu ska vi snart klä oss, äta lite och sen ge oss ut till Haga med Alex och Charlie. Haga, va, vad härligt det låter. Ta en långkörare i Hagaparken en solig vårdag. Fy fan. Jag ryser. Härligt. 

Det är en min jag inte sett förut. Det är som om hon för första gången insett att även mat kan svika en. Att utseende kan vara bedrägligt. Det är insikten om att all mat inte är god. 

Minen kommer plötsligt och oväntat. Den nyinköpta anrättningen från den stora barnmatstillverkaren utlovar rent himmelskt resultat. Slow food med bara eko-vänliga, prima råvaror. Tomat, kött, pasta av högsta kvalitet, lagat med kärlek, till min bebis.

Och – detta är det viktigaste – maten kommer i helt ny förpackning. Fina små plastburkar som köps i parvis. Med fint rabatterbjudande. Utan rabatten – lite dyrare, mycket bättre. Det är vad de lovar.

De svinen.

De har lurat mig. De har lurat Maj-Lis. Hon har ätit åttamånadersmat tidigare utan problem.

Men i denna fiiina förpackning är det spagetti i stora bitar. Jag tänker: ”Ja, det ska väl passa Maj-Lis och hennes folk bra, hon är ju helt klart målgruppen för denna fiiina produkt”.

Minen ljuger inte. Maj-Lis ljuger aldrig. Bara denna fiiina mat ljuger. Den är vedervärdig. För Maj-Lis.

Jag smakar. Kan den vara så äcklig?

Men tuggan smakar ypperligt. Lite salt på så hade jag kunnat servera skiten på bjudmiddag (vardag – ej helg). Jag förstår plötsligt varför pensionärer käkar barnmat. Det här skulle jag köpa om jag lät mitt dankande ta över mitt liv fullständigt.

Maten smakar gött. Mycket gött.

För mig. Inte för Maj-Lis.

Fiiinsmakarna har helt enkelt gjort mat för sig själva. De har glömt att det finns en snart niomånaders som ska gilla detta. DE GJORDE INTE SIN LÄXA!

Maj-Lis tog två tuggor, sen spottade hon ut resten. Tappade hungern. Och det såg ett tag ut som om hon tappat hela livslusten.

Inte ens mosad banan funkade efter denna vidriga upplevelse. Maj-Lis matstrejkar. Och det är fiiin-lirarnas fel.

Så nu sitter en något grinigare, mat-strejkande, högljudd bebis framför mig i soffan. Hon är ICKE nöjd med sakernas tillstånd. Hon är en erfarenhet rikare – men det var en erfarenhet som kom alldeles för tidigt i hennes känsliga utveckling.

Maj-Lis suger på ett av sina fingrar intensivt. Ett finger som symboliserar besvikelsen på vuxenvärlden, på fiiintillverkaren, på mig.

Det borde ha varit långfingret.