Detta är min vy just nu.

Detta är vad jag äter och hur mitt liv ser ut.

Det finns en del tragik i det kan man tycka. Som att jag uppenbart rotat i frysen för att få en bukfylla. Att potatisklyftorna blivit brända. Att jag ska äta just tre gamla hamburgare. Att jag tänkt smälla i mig en HEL påse börnejs. Att mitt pass ligger där upp i högra hörnet och retas, vi vet ju båda att det inte blir någon avresa till New York, Waldorf-Astoria på måndag.

Jobo har åkt på en kompis födelsedagsdrink. Jag har lagt Göj, hon sover sött. Jag har sett Djurgården förlora en svintät hockey-final i vidriga Jönköping. Att jag ens funderar på att se ”Jakten på Julia” i SVT skulle kunna säga mycket om hur denna kväll är.

Men hos Lindberg finns det ingen tragik i denna kväll. Det är nu jag njuter. Det här är mitt tillfälle att syssla med en av mina absoluta favoritsysselsättningar: Att slå dank.

Jag surfar runt lite, hör Arne Hegerfors vara hopplös kommentator till Tottenham-Chelsea på Canal Plus, jag zappar, jag käkar lite chips, kanske spelar lite tv-spel eller sätter på ett avsnitt Mad Men eller V. Jag skrotar, slappar, slår dank. Det är fantastiskt. Det är så jag får energi, laddar batterierna.

När jag var singel och bodde i sunketta på Roslagsgatan, då var jag mästare i att slå dank. Jag jobbade skift och var ledig i fem dagar i perioder. I bland lämnade jag inte lägenheten, förutom för att handla mat och kvällisarna, på hela ledigheten. Tog heta bad i timmar. Spelade Football manager på PC:n. Käkade chips. Jag slog världsrekord i dank.

Nu dankar jag bara när tillfälle ges och det är inte alltför ofta. Även om min fru understundom också gillar dank-livet. Men för att vara riktigt effektiv i sitt dankande ska man danka ensam, så är det. Någon gång ska jag nog spalta ner ordentligt hur man dankar bäst, slå fast hur man får till the noble art of dank. Det skulle bli en riktigt fin bok, en coffee table-rackare.

Men nu har jag skrivit alldeles för mycket för denna gång. Nu måste jag återvända till dankandet.

Vi ses kanske på twitter? Twitter är utmärkt som sällskap i dankandet. 

Redo för dop. Love is in the air. 

Tycker ni Maj-Lis ser lite sliten ut? Det är för att hon vaknade EXTRA tidigt i morse. Dessutom fick hon ett utbrott på DN. Det var något med ekonomidelen som retade henne. Varför dom ens har en ekonomidel, vem fan läser den, dom intresserade av sån skit har väl DI eller i alla fall Svenskan. Nåt åt det hållet var det hon lackade på. Nu ska vi se om hon kan somna om en stund i soffan. 

Nu står det klart. Det blir inget husköp den här vändan.

Vi hoppade av båda husen. Ett var inte vi, ett blev för dyrt.

Skönt, faktiskt, samtidigt lite bittert. Men det kommer nya objekt…

Så om New York, så här är det alltså:

Josefine har blivit anlitad av TV3 att åka till New York för att träffa Sarah Jessica Parker och några andra skådisar från ”Sex and the city 2” som spelas in nu. Hon ska också spela in grejor vid klassiska platser i NY där serien och filmerna utspelar sig.

Jag ska alltså med som MANNY! Nej, inte som pappa. Som MANNY! Mitt jobb: att passa Maj-Lis när mamma jobbar. 

Vi ska bo på femstjärniga The Waldorf-Astoria, ja, herregud, ett klassiskt hotel som jag sett i hundratals filmer.

Men nu kanske allting skiter sig. En jävla vulkan på Island kan sätta stopp för våra planer.

Det vore just… typiskt.

Nämen.

Har de verkligen bokat in oss här?

Inte ska väl vi få bo på New Yorks mest klassiska lyxhotell?

Det är väl alldeles för mycket för lilla Maj-Lis och enkla mannys som jag?

Nähä. Okej då. Det får väl gå.

På måndag checkar vi in.

Oj oj.

Nu så. 

Hon sa att jag ”sov som en knarkare” där på soffan.

Jag förstår vad hon menar. Det var konstigt, nästan sjukt hur utslagen jag var.

Jag hade ont i huvudet i förrgår kväll och hela dagen i går. En sån här lagom huvudvärk, ingen fara, går bort med en Treo.

Men efter middagen hände något. Jag hade siktat in mig på en kanondubbel: Djurgården gånger två. Först Elfsborg-DIF i Allsvenskan, och parallellt med denna och efter: DIF-HV, SM-final.

Jag räknade inte med tröttheten. Jag förstod inte huvudvärken.

Efter en halvlek i fotbollen och en period i hockeyn gav jag upp kampen. Jag somnade och sov som en knarkare i soffan. Josefine var förundrad när jag lyckades sova två-tre timmar i soffan, gå upp och mata Maj-Lis och sen somna om i sängen och sova, med några Maj-Lis-uppvaknanden, hela natten fram till 07.25. (Maj-Lis vaknar ordentligt då. Varje dag, 07.25. Man kan ställa klockan efter henne.)

Trots mina ordentliga sömntimmar – huvudvärksjäveln är kvar. Och den är värre. Så där jävlig så att man måste stanna till och härda ut en femsekundersattack ni vet.

När Maj-Lis fick gröt i morse fick jag en dubbel-Treo. Det blixtrade och dundrade i huvudet.

Och nu när vi ligger här i sängen, Maj-Lis leker med sina knasiga leksaker, jag försöker läsa om vulkanen i DN och förstå om det blir någon New York-resa på måndag samt få lite analys om matcherna jag aldrig orkade se, så börjar treorna sakta färga och snart blir Maj-Lis såsig igen, det är dags för hennes sömn-påtår i sängen, och då ska väl jag sova en halvtimme till, även om jag misstänker att sömn nu inte hjälper mot huvudvärken, det är nog något annat som måste till, kanske massage – det har ju öppnat ett thaimassageställe här nere på gatan, prova på-pris, 250 spänn för en timme, kanske kan Jobo ta Maj-Lis en timme så kan jag testa, det vore nog jävligt skönt och kanske skulle huvudet få blod igen.

Ja ja, nu babblar jag igen.

Nu ser Majsan trött ut.

Maj-Lis reaktion bär det står klart att Madde också ska till New York: Ser det ut som om jag bryr mig vad den härmapan gör?

Minns ni Easton, The Manny?

Han var en snubbe på 28 år som plötsligt blev en världskändis på grund av att han var barnpojke åt Britney Spears barn.

Världskändis, förresten. Världsdriftkuku är nog en mer korrekt beskrivning.

Sällan har en man förlöjligats så effektivt av världens medier.

Easton, The Manny, blev symbolen för hur lågt en man kan sjunka. ATT SOM MAN HA SOM JOBB ATT TA HAND OM EN RIK KVINNAS BARN – HA HA HA!!! SUPERPUSSY!!

Sjukt, inte sant. Bara för att människan hade snopp blev han ett skämt. En vanlig nanny hade aldrig hånats, aldrig ens ha uppmärksammats.

Easton var alltså nanny men var man och blev därför kallad manny.

Och nu, mina vänner, är det min tur.

På måndag åker Josefine till New York. Hon ska jobba med ett tv-projekt i fyra dagar.

Eftersom hon inte mäktar med att vara borta från Maj-Lis så länge, och att Maj-Lis kanske kanske skulle sakna sin mamma, så beslutade vi att jag och Maj-Lis ska följa med. 

Jag ska passa Göj på heltid, ta någon promenad på Manhattan, hänga lite i någon park – men förmodligen kommer jag vara mest på hotellrummet (lyxhotell tror vi).

Klas, The Manny, således.

Jag ser mycket fram emot detta. Jag slipper känna stress över allt man ska hinna med i New York – Jobo är borta och jobbar och jag, ja, jag jobbar också. Maj-Lis är mitt jobb. 

Ett underbart jobb. Jag är övertygad om att denna New York-resa, Manny-resan, blir den bästa resan i mitt liv.

Nu vänner – börja håna!

Godmorgon på er.