Ligger vaken i mörkret. Borde sova, det blir en tidig morgon i morgon, men det är svårt.

I kväll såg vi de två sista avsnitten av Lost – en serie som betytt mycket, gett mig mycket. Nu är det över. Det känns tomt, och jag är inte jättenöjd med att lämna serien i detta skick.

Jag ska inte avslöja för mycket vad som hände eftersom ni kanske vill se det när det sänds i TV4 om 120 år.

Där fanns en del gripande scener. Några fina avslut mellan karaktärerna. Men också lite enkla, finkammade lösningar. För få riktiga svar, som inte bara handlade om den senaste säsongen. Och alldeles för uppenbar kristen symbolik, det var nästan skrattretande ibland.

Skådespelarna fick chansen att briljera och nästan alla övertygade och gav mig rysningar eller tårkänning. Mest imponerad är jag över Sawyer, Josh Holloway. Han var helt magisk i sina scener.

Herregud, vad jag kommer sakna dem, Kate, Jack, Hurley, Saywer, Locke – ja, framför allt dem.

Mitt liv känns lite fattigare just nu. En vän har gått bort.

Senast jag kände så här över en tv-serie var med ”twin Peaks” för 120 år sen.

Fan också.

De första tre säsongerna var ju så inihelvete bra. Och jag  kommer ta med mig och minnas en av de starkaste scenerna i tv-historien, scenen jag får rysningar av varje gång jag tänker på den, scenen som vände upp och ner på en hel säsong, scenen när vi förstod att allt vi sett ”off-island” inte var tillbakablickar – utan framåtblickar.

”We have to go back, Kate. We have to go back to the island!”

Det var mästerligt.

Jag stannar där.