Det är så klart underbart att vakna med en solstråle som ler mot mig innan jag ens har öppnat ögonen.

Hon har ätit sin gröt med strålande humör, hon har berättat om sin natt på sitt sätt, hon kryper nu runt här och vill leka tack-leken som går ut på att hon ger mig en strumpa och säger ”tack”, sen ska jag ta emot strumpan och ge tillbaka den några sekunder senare och jag säger ”varsågod” och hon ler sitt härliga leende och sträcker fram strumpan mot mig och säger ”tack”, och så vidare.

Det är så klart underbart att dricka mitt morgonkaffe med denna solstråle, titta ut genom fönstret och konstatera ett det är en solig dag, i dag kan jag ju faktiskt få ordning på altanen så att mamma kan komma hit i kväll och plantera pelagonerna som vi pratat om – det betyder ju långa, mysiga grillmiddagar och det är så fint så.

Det är så klart underbart att slå på tv:n och ha på ett sammandrag av första dagens spel i Paris – nu blir det mycket topptennis att njuta av, jag älskar ju att titta på tennis på högsta nivå.

Trots allt detta fina är jag ändå inte riktigt tillfreds.

Och jag vet vad det är som gnager mig.

Jag måste ut på landet. I flera veckor har jag haft känslan och den bara växer. Jag måste komma ifrån Stockholm nu. Ut till lugnet, till gräset, naturen, vattnet. Maj-Lis måste få krypa runt i lugn och ro på Rådmansö och i Stavaträsk i Västerbotten. Varken jag eller min lilla familj kommer att få ro förrän vi kan koppla ner och koppla av. Ha härliga dagar utomhus, allihopa. Grilla och stirra ut länge länge över spegelblankt vatten.

Hela min kropp viskar ”Åk nu – det är dags”.

Snart börjar den att skrika.

Vi måste åka snart snart.