En riktig fixardag. Vi har jobbat från tidig morgon till nu, strax före 23.

Maj-Lis klarade sig utmärkt på tiomånaderskontrollen. Det enda hon inte excellerade i var grenen ”gå medan hålla sig i möbler”. Å andra sidan kan inga andra tiomåningar säga ”tack”, ”mamma”, ”pappa”, kunna vinka, göra ”Hulken”, veta vad lampa är. Vad är ”gå utmed möbler” mot detta? 

”Hon har ju orden”, sa barnmorskan. ”Det är hon ensam om.”

Dessutom kan hon ju krypa, ligger på alla kurvor – och är sötare än alla andra barn.

Så vi är nöjda.

Sen har vi fixat här hemma. Släpat runt möbler, målat om möbler, burit ner i förrådet i källaren, rensat, städat, tvättat, fixat.

Höjdpunkten var dock min ensamride till Återvinningscentralen. Alltid en upplevelse att komma till just min ÅC. Den ligger i berget under Vanadislunden, långt som fan in i berget. Man kör genom tunnlar och kommer ut i något ur den hårdaste hårdrocksvideo du någonsin sett.

I kväll, när  jag dumpade min gamla grill och en massa gammalt skit (hela bilen var full – visst, jag har en ganska liten bil, men hey, den var fullproppad), var stämningen bättre än någonsin. De helsköna pajsarna som jobbar där i denna moderna gruva hade satt på just stenhård hårdrock på maxvolym. Så medan man sprang där i berget mellan containrar, däckstationer och gamla kylskåp ekade elgitarrerna och trummorna, basgången studsade mellan bergväggarna. Det var mäktigt. Hårdare typer än dessa bergtroll i orange overaller och skitiga t-shirts får man leta länge efter.

Nu är det ryggont, armont och dagens första mejlkoll.

Och vi är långt ifrån klara med vår omorganisering av lägenheten. I morgon är det nya tag. Då ska det borras upp hyllor – i betongväggar. Det ni.