Lugn dag i dag.

Frukost, promenix på stan med Jobo och Maj-Lis, lek och stoj här hemma, jag har läst nya Filter. Jobo har fixat lite inför sitt releasemingel, hennes debutroman ”Vinteräpplen” finns faktiskt ute nu, i alla fall på nätet, till exempel HÄR. Läs den, den är välskriven, rolig, hemsk, spännande och varm. Snart kommer recensionerna, kan inte tänka mig annat än att de blir bra.

Den är alltså ute nu, men recensionsdatumet är senare, jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men jag är oavsett allt oerhört stolt över min Jobo, som jag sett kämpa och slita under låååång tid med detta projekt, detta kärleksjobb. 

I morgon drar jag till Gotland för Alex och Amandas bröllop, vi marskalkar ska hänga med Alex i Visby dagen före bröllopet, jag, Mats och Jonas åker samma plan. Tror jag har det mesta klart, låten är inövad, talet är planerat, måste dock filas på. På fredag kommer Jobo, då är vigseln samt fest och på lördagen är det kräftskiva.

Känns ganska tungt att lämna Maj-Lis hemma med sin mormor. Hon älskar sin mormor och kommer att klara sig alldeles utmärkt. Men för mig blir det jobbigare att vara ifrån henne. De senaste veckorna har jag kommit ännu närmare min dotter, jag är nykär, kan inte få nog av hennes leende, pussarna, kramarna, tokigheterna, leken. Att natta henne, läsa för henne – hon med stora ögon ner i boken där jag berättar om bondgården och djuren, hon som utropar ”SCHRIS” när grisen dyker upp, ”KANKA” om ankan, hennes nya favvodjur. Mitt hjärta smälter flera dussin gånger varje dag, och nu ska jag vara utan det i tre dagar. Det rister i själen bara att tänka tanken.

I dag charmade Maj-Lis brallorna av två butiksbiträden på Åhléns. De avstannade allt arbete under säkert en kvart bara för att titta och oja sig över lilla Maj-Lis. Och Maj-Lis kuttrade. Hon älskar folk, älskar att ropa ”HEJ” till dem, hon älskar att göra nya bekantskaper. ”Vilken energikick jag får av henne”, sa den ena tjejen. Det är exakt den effekten Maj-lis har på folk, det har jag verkligen sett. 

Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, en sån lyx att få ha henne som dotter, att få ha henne nära varje dag, och att få vara pappaledig med henne. Hur ska jag klara av att börja jobba igen? Att bara se henne en kortis på morgonen och en kortis på kvällen? Att inte få följa hela hennes dag, delta i hennes alla svängningar som man lärt sig under de senaste fem månaderna; hennes kelighet på morgonen, glädjen att få äta frukost, sömnen som hinner i kapp henne igen på förmiddagen, hennes leende när hon inser att hon vaknar upp bredvid mig, spralligheten när mamma ropar från ett annat rum, turen med barnvagnen när hon liksom går in i sin egen lilla värld, börjar humma och ”prata” och säga ”HEJ!” till alla hon ser, kinkigheten på senefetrmiddagen, strax före middagen, myset med saga och välling då hon börjar klia sig i ögonen och suktar efter napp, kampen mot sömnen i sängen – en kamp som ibland når episka proportioner, hennes galna kast med napp när hon vill gråta, komma upp, inte sova.

Det kommer vara hemskt att vara utan allt det där. Först nu, de närmaste tre dagarna.

Och sedan, när jobbet åter ska göras.

Älskade Maj-Lis.

Älskade lilla familj.