Ligger vaken i mörkret. Borde sova, det blir en tidig morgon i morgon, men det är svårt.

I kväll såg vi de två sista avsnitten av Lost – en serie som betytt mycket, gett mig mycket. Nu är det över. Det känns tomt, och jag är inte jättenöjd med att lämna serien i detta skick.

Jag ska inte avslöja för mycket vad som hände eftersom ni kanske vill se det när det sänds i TV4 om 120 år.

Där fanns en del gripande scener. Några fina avslut mellan karaktärerna. Men också lite enkla, finkammade lösningar. För få riktiga svar, som inte bara handlade om den senaste säsongen. Och alldeles för uppenbar kristen symbolik, det var nästan skrattretande ibland.

Skådespelarna fick chansen att briljera och nästan alla övertygade och gav mig rysningar eller tårkänning. Mest imponerad är jag över Sawyer, Josh Holloway. Han var helt magisk i sina scener.

Herregud, vad jag kommer sakna dem, Kate, Jack, Hurley, Saywer, Locke – ja, framför allt dem.

Mitt liv känns lite fattigare just nu. En vän har gått bort.

Senast jag kände så här över en tv-serie var med ”twin Peaks” för 120 år sen.

Fan också.

De första tre säsongerna var ju så inihelvete bra. Och jag  kommer ta med mig och minnas en av de starkaste scenerna i tv-historien, scenen jag får rysningar av varje gång jag tänker på den, scenen som vände upp och ner på en hel säsong, scenen när vi förstod att allt vi sett ”off-island” inte var tillbakablickar – utan framåtblickar.

”We have to go back, Kate. We have to go back to the island!”

Det var mästerligt.

Jag stannar där.

Ja, det blev en grill också när vi ändå var igång. Weber, ja just det. Grillarnas grill. Ikväll gör vi altanen redo för storartade kvällar. 

Full fart på Ikea. Jag käkade köttbullar med potatismos, lingonsylt, knäckebröd, kaffe – allt för 23 kronor. Och majsan fick barnmat gratis! Ikea. Hur fan går de runt?

Det är så klart underbart att vakna med en solstråle som ler mot mig innan jag ens har öppnat ögonen.

Hon har ätit sin gröt med strålande humör, hon har berättat om sin natt på sitt sätt, hon kryper nu runt här och vill leka tack-leken som går ut på att hon ger mig en strumpa och säger ”tack”, sen ska jag ta emot strumpan och ge tillbaka den några sekunder senare och jag säger ”varsågod” och hon ler sitt härliga leende och sträcker fram strumpan mot mig och säger ”tack”, och så vidare.

Det är så klart underbart att dricka mitt morgonkaffe med denna solstråle, titta ut genom fönstret och konstatera ett det är en solig dag, i dag kan jag ju faktiskt få ordning på altanen så att mamma kan komma hit i kväll och plantera pelagonerna som vi pratat om – det betyder ju långa, mysiga grillmiddagar och det är så fint så.

Det är så klart underbart att slå på tv:n och ha på ett sammandrag av första dagens spel i Paris – nu blir det mycket topptennis att njuta av, jag älskar ju att titta på tennis på högsta nivå.

Trots allt detta fina är jag ändå inte riktigt tillfreds.

Och jag vet vad det är som gnager mig.

Jag måste ut på landet. I flera veckor har jag haft känslan och den bara växer. Jag måste komma ifrån Stockholm nu. Ut till lugnet, till gräset, naturen, vattnet. Maj-Lis måste få krypa runt i lugn och ro på Rådmansö och i Stavaträsk i Västerbotten. Varken jag eller min lilla familj kommer att få ro förrän vi kan koppla ner och koppla av. Ha härliga dagar utomhus, allihopa. Grilla och stirra ut länge länge över spegelblankt vatten.

Hela min kropp viskar ”Åk nu – det är dags”.

Snart börjar den att skrika.

Vi måste åka snart snart.

Hemma med underbara Maj-Lis. Och visst har hon blivit ännu vackrare sen jag såg henne sist? På bara någon dag har det hänt saker. Otroligt. 

På väg hem. Två timmar tennis i dag. Min kropp svarade inte riktigt. Torsk mot Öberg och sen torsk i dubbeln med öberg. Men vilken helg! Middagen i går var legendarisk. Nu hem till Maj-Lis och Jobo. Mysigt. 

Vid bordet på Sigtuna stadshotell. Otroligt fint här. 

Här är resten av rövgänget. Nu är de möra, men myser ändå. Och vädret sen. Oj oj. 

Fyra timmar senare. Fyra timmar på banan. Två tresetare, en vinst, en förlust. Helt slut i kroppen. Nu en fördrink på piazzan. Ser ni hur fint det är? Halv åtta har vi bord för avsmakningsmeny på Stadshotellet. Livet är bra. 

Vi bor på Sigtunastiftelsen, helt fantastiskt ställe. Här borde man bo en månad och skriva en bok, vilket också många författare har gjort. De har en otrolig piazza, lugnt och vackert. Där tog vi både fördrinken till middagen samt eftersläckaren på nattkröken förra året.