Modeutrycket ”en logistisk mardröm” börjar evolvera. Nyss hörde jag ”en logistikers mardröm” på radion angående flygkaoset.

Eftersom jobo har fått sova kvar i sängen gnuggade jag mina geniknölar, hummade, drack en kopp kaffe – sen kom jag på det. Jag bygger ett mjukt härligt lekland till Majsan – mitt i vardagsrummet. Bara att köra loss, här blir ingen skadad. Godmorgon. 

Resan till New York är inställd. Continental valde att inte chansa och flyga sin kärra till Arlanda. Vulkanen och experternas beslut att hålla luften stängd blev för mycket för det amerikanska flygbolaget.

Och här sitter vi, snopna, lite griniga. För en timme sen ringde Alex och hojtade: ”Nu öppnar de Arlanda igen. Ni kommer kunna åka.” Hoppet återvände för ett ögonblick. Men Continental kan inte göra som SAS, Continental har inga plan som står och häckar i Stockholm, Continental gick efter uppgifterna som fanns i dag på dagen och var tvungna att ställa in sin resa till Stockholm från New York eftersom de inte kunde få garantier på att få landa. Continental är offer. Vi är offer. SAS är också offer, men ska enligt uppgift nu flyga några kärror till New York i morgon bitti, när vi skulle ha åkt.

Vi var på g att boka SAS, men det blev direktflyg med billigare Continental. SAS skulle ha nästan dubbla priset. Fan, säger jag. Fan fan fan. Och jag lovar att det kommer bli full sprutt på Arlanda i morgon, så där jävulskt hånfullt mot oss.

Nu sitter jag och Jobo och hänger lite läpp men vi har bestämt oss för att inte gräva ner oss fullständigt.

Vi ska ta nya tag. Vi ska åka på spa. På onsdag ska Maj-Lis sova borta för första gången. Eller inte borta, hon ska sova hemma, men utan oss. Mormor kommer hit, Maj-Lis älskar sin mormor, så det ska inte vara några problem.

Och jag och Jobo ska unna oss ett romantikpaket på något flådigt spa.

Har ni tips på bra ställen runt Stockholm? Vi åker gärna en timme eller två utanför stan. Vi vill inte till Yasuragi, där har vi varit, men ett härligt ställe där vi får ett bra fint rum, där vi kan bada, basta, bubbla, äta gott, dricka vin och sova hela natten och kanske en liten sovmorgon på det.

Tipsa i kommentatorsfältet.

Vi behöver hjälp att komma över New York!

Det här är Style by Mats. Han har en egen blogg som han fakturerar 1000 spänn inlägget för. Vill ni följa honom – skit i hans blogg och läs denna. Jag lovar att ni får se mer av honom på det sättet. Jo, sen är ju Loppan på bilden också. Han är Majsans polare. 

Flyget inställt. Fan satan helvete.

Och nu vaknade min älskade älskade dotter. Härligt. 

Första utefrukosten. I solen. Majsan sover. Mys. 

Vaknar och får en smärre chock. Min gamla klasskompis Jan Wallentin är den nye Dan Brown och har skrivit en svensk Da Vinci-koden med Strindberg istället för da Vinci och har sålt för miljoner utan att någon har läst boken. Wow. Snyggt jobbat, Janne. Nu känner jag verkligen pressen. En annan i vår klass på Jmk har förresten också släppt bok, den mycket begåvade Jenny Nordberg. 

UPPDATERA BLOGGEN!

1 april, herregud, vilket skämt.

Detta är min vy just nu.

Detta är vad jag äter och hur mitt liv ser ut.

Det finns en del tragik i det kan man tycka. Som att jag uppenbart rotat i frysen för att få en bukfylla. Att potatisklyftorna blivit brända. Att jag ska äta just tre gamla hamburgare. Att jag tänkt smälla i mig en HEL påse börnejs. Att mitt pass ligger där upp i högra hörnet och retas, vi vet ju båda att det inte blir någon avresa till New York, Waldorf-Astoria på måndag.

Jobo har åkt på en kompis födelsedagsdrink. Jag har lagt Göj, hon sover sött. Jag har sett Djurgården förlora en svintät hockey-final i vidriga Jönköping. Att jag ens funderar på att se ”Jakten på Julia” i SVT skulle kunna säga mycket om hur denna kväll är.

Men hos Lindberg finns det ingen tragik i denna kväll. Det är nu jag njuter. Det här är mitt tillfälle att syssla med en av mina absoluta favoritsysselsättningar: Att slå dank.

Jag surfar runt lite, hör Arne Hegerfors vara hopplös kommentator till Tottenham-Chelsea på Canal Plus, jag zappar, jag käkar lite chips, kanske spelar lite tv-spel eller sätter på ett avsnitt Mad Men eller V. Jag skrotar, slappar, slår dank. Det är fantastiskt. Det är så jag får energi, laddar batterierna.

När jag var singel och bodde i sunketta på Roslagsgatan, då var jag mästare i att slå dank. Jag jobbade skift och var ledig i fem dagar i perioder. I bland lämnade jag inte lägenheten, förutom för att handla mat och kvällisarna, på hela ledigheten. Tog heta bad i timmar. Spelade Football manager på PC:n. Käkade chips. Jag slog världsrekord i dank.

Nu dankar jag bara när tillfälle ges och det är inte alltför ofta. Även om min fru understundom också gillar dank-livet. Men för att vara riktigt effektiv i sitt dankande ska man danka ensam, så är det. Någon gång ska jag nog spalta ner ordentligt hur man dankar bäst, slå fast hur man får till the noble art of dank. Det skulle bli en riktigt fin bok, en coffee table-rackare.

Men nu har jag skrivit alldeles för mycket för denna gång. Nu måste jag återvända till dankandet.

Vi ses kanske på twitter? Twitter är utmärkt som sällskap i dankandet.