Tänkte på en sak. Visst är det extremt oskönt med folk som inte kan ha kul? Föreställ dig att du är ute och ser ett gäng. Bra låt, alternativt ”låt-som-alla-på-stället-gillar” (Exempel på bra låt kan vara valfritt med the Cure eller the Smiths medan ”Ramlar” med Håkan Hellström kvalificerar sig i sistnämnda kategorin) sätts igång. Alla i gänget dansar, snackar och skrattar utom en eller två av dem som står vid baren alternativt längs med väggen med ett överlägset ansiktsuttyck, armarna i kors och raka ryggar. Dessa osköna snubbar finns representerade i killgäng såväl som i tjejgäng (blandade gäng känner jag inte till). Vad är deras problem? Hur kan de ha så tråkigt när resten av gänget har så kul? Min första tanke är att de är sura, men även sura människor måste väl någon gång ha kul? Det kan självklart vara så att de mår illa av ännu en Smith-dänga eller Broder Daniel-tjut och klarar därför inte av att uppbåda varken ett leende eller ett par, tre danssteg (jag vet precis hur det känns – om någon sätter på YMCA måste jag frysa på fläcken och stå stel som en tennsoldat för att inte kasta upp). Men de som står så kväll efter kväll, år efter år då? Vad är det för fel? Om de inte lider av svåra Brandon Walsh-komplex så lär det tyda på kasst självförtroende. Men fattar de inte att det är osexigt att se ut som om man har tråkigt? Efter tvåan i gymnasiet funkar inte den svåra looken längre. Märk dock väl att det är osnyggt att ha alltför kul också (exempel på det är tjockisar som buggar till t ex Prodigy och utbytesstudenter från hela världen som förenas i grekisk dans med armarna om varandras axlar). Om vi suddar ut de bilderna från näthinnan så är det faktiskt snyggt att ha kul.