Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Arkiv för September 2011

- Sida 1 av 2

Filip Hammars fotomin

av Malin Collin, reporter

Jag såg Filip Hammar på några olika vimmelbilder nyligen och förundrades över att hans fotomin och hållning var identisk rakt igenom bildserien. Nästan som att han hade photshopats in i bilderna.

Efter att ha googlat igenom några hundra Stureplansbilder på honom (en salig blandning av fördrinksbubblig, avec-dimmig, tio stora starka och lika många järn, ironisk hotshotkväll och Fernet med minneslucka osv.) insåg jag att han har lärt sig samma fotoknep som jag.

Om man sträcker fram hakan på bild ser man nämligen smalare ut och som bonus får man ”jag tar bara en sallad”-nyckelbenen.

Sedan en fotograf gav mig detta tips kämpar jag med att se ut exakt som Filip Hammar på varenda foto.

Älskar att han liksom spärrar upp ögonen också för att undvika att se berusad ut.

Se och lär, ungdomar.

Skärmavbild 2011-09-12 kl. 20.37.18.png Skärmavbild 2011-09-27 kl. 12.58.04.pngSkärmavbild 2011-09-27 kl. 12.57.48.pngSkärmavbild 2011-09-27 kl. 12.57.36.png

Om att sätta en kvällstidningsreporter på plats

av Malin Collin, reporter

”Idol” i går då. 

Lite halvskakig början, men det är ju fyra dagar till av ”barn som sjunger på scen” så vad som helst kan hända.

Det stora bottennappet var TV4:s subtila kränkning av oss kvällstidningsjournalister. 

När jag kom dit i går frågade jag glatt: ”Jag håller tummarna för att ni har hittat en annan toalettlösning än förra året för oss i pressen!”.

TV4: ”Nja, tyvärr inte. Men vi har satt upp en skylt!”.

Jaha, då får man väl hålla sig fem timmar varje fredagskväll eller kissa i beckmörker samtidigt som minusgraderna dyker upp här om någon vecka. Ha med någon toalettsitsvärmare? 

Som sagt. Det här jobbet är motsatsen till glamouröst. 

Skärmavbild 2011-09-27 kl. 12.24.56.png

Man ligger i hårdträning inför ”kriget” osv

av Malin Collin, reporter

Jaha – måndag igen.

Så deprimerande att behöva gå och träna. Det finns inget jag är mer ointresserad av än att klä på mig material som andas och luftrörspipa mig fram på ett långsamt löpband. Får tårar i ögonen av ilska.

Att det dessutom är en färskvara? Det är som att flytta: sälja lägenhet, flyttstäda, hyra lastbil, tvinga 20 vänner att kånka soffor, ordna glättig varmkorvslunch (fan, vi glömde köpa flasköl!), packa upp fula flyttlådor, ”inreda” med några doftljus. Bara att man måste göra det tre gånger i veckan i stället för en gång var sjunde år.

Annars? Mycket peppad på ”Idol”. Haha, i mitt förra blogginlägg framställer jag jobbet som att jag har tillbringat hela våren i Nordafrika och legat tryckt mot murar medan kulor viner över huvudet. 

Man bara: ”Lugna dig, du jobbar med karaoke på tv”.

Nu drar mitt favoritjobb i gång

av Malin Collin, reporter

Just nu tar jag mig en liten helg i väntan på måndag då ”Idol” drar i gång på riktigt. 

Fem direktsändningar på lika många kvällar. 

Jag kommer väl få tas in på något ”hem” redan nästa helg. Men det är det värt. 

”Idol” råkar av någon anledning vara mitt favoritjobb. Inte för att det är så fantastiskt upphetsande att se ungdomar sjunga coverhits utan för att det är någon speciell stämning med just den produktionen. 

Det finns ju baksidor med det också. Förra året drabbades jag av en mängd åkommor mot slutet av säsongen:

– Kräktes efter en galen jobbnatt på ett hotell i Karlstad (adrenalinet gick ur kroppen och då kan man tydligen må illa). ”Lex Jay Smith åker fast för droger” (som började med en panikinsatt presskonfa. Jag tog mig från eftermiddagssömn på hotellrummet till arenan på 15 minuter och ställer många, eller nja, alla frågor)

– Tappade fem kilo i vikt de sista tre veckorna för jag inte hann äta (*diettips*). ”Lex ”Idol”-finalisterna har en hemlig relation-scoop”.

– Fick åka in på SÖS akutmottagning och rullas på bår när de lekte Dr. House för att ta reda på vad mina smärtor i mellangärdet berodde på. Det visade sig vara bältros som jag hade fått ”på grund av nedsatt immunförsvar på grund av underliggande stress”. Lex ”Idol”-finalen.

Extremt ”E.R” om man ser det i bakspegeln.

Är mycket spänd på vad denna höst bär med sig (förutom att få höra 16-åringar sjunga Lady Gaga på primetime).

Brutna nyckelben? Njursten? Mjältbrand?

Ser redan fram emot det!

Dagen då det stod klart att vampyrer finns på riktigt

av Malin Collin, reporter
Skärmavbild 2011-09-19 kl. 17.29.00.png

Det här är ju utan tvekan det största scoopet  i världshistorien. Det konstigaste är att det ligger som en notis i pilramen på sajten.

Det är alltså klart att det finns vampyrer på riktigt som lever bland oss och spelar in filmer om ”Kapten Corellis mandolin”. En bild på Nicolas Cage som är tagen för 140 år sedan har alltså upptäckts.

Det enda jag kan tänka på nu: hur fruktansvärt arga det hemliga vampyrrådet är som redan på 80-talet försökte övertala Nicolas Cage att inte bli skådespelare (”Vi ska verka i det tysta” osv). Nu är helt plötsligt sanningen röjd.

Nu undrar man om hela släkten Coppola är vampyrer. Lisa Marie Presley också? I ”True blood”-böckerna är Elvis Presley vampyr (en ynklig sådan tyvärr, men ändå). Är det en slump?

Det här är årtusendets story, gott folk. Det enda man väntar på nu är en kommentar från Nicolas Cage själv. Men han lär väl bita och lämlästa den stackars reporter som försöker sig dit med en diktafon.

Krönika från i fredags

av Malin Collin, reporter

Jag skrev en krönika i Nöjesbladet i fredags. Man kan säga att den är en del i min nya höstfräscha, seriösa image. 

Från och med nu ska jag gå omkring och vara allvarlig. Jag vill gärna bära någon stor fuskpäls, skyhöga klackar och i snitt sätta minst tre personer på plats varje dag enbart genom att borra bilcken i dem och skaka knappt märkbart på huvudet. Det ska liksom räcka eftersom min seriösa image är så seriös så folk låser in sig på toaletten och gråter enbart av en huvudskakning. 

Jag tänker också att jag ska: prata mycket om SVT-dokumentärer, bära pärlor, ta av mig skinnhandskar på ett elegant sätt och ”glömma bort ansikten”. 

Det här känns lika genomförbart som att blir den första människan som joggar till Sydpolen.

I alla fall. Här är krönikan:

 

Vad har filmbranschen gemensamt med Nordkorea?

Att bara vissa personers åsikter hörs.

I förra veckan misstänkte Svenska Filminstitutet att en anställd läckte svenska filmer till illegala fildelningssajter.

Nöjesbladet ringde upp ett stort antal regissörer för att höra deras åsikt.

I artikeln var det enbart män som gav sin syn på saken.

”Ringde ni inga kvinnliga regissörer?”, kanske ni indignerat tänker nu. Jo, vi ringde många, men ingen ville uttala sig.

Fenomenet är inte typiskt för filmbranschen. Exempel finns överallt.

Under ”Let’s dance” eller ”Idol” är det oftast killarna som tycker att juryn är orättvis, att låtarna de får är fel för deras röst eller att sponsoruppdragen går ut över repetitionstiden.

Tjejerna tycker alldeles säkert samma sak, men de nöjer sig med att poängtera hur glada de är att folket röstar på dem.

Det blir inga artiklar av det.

Men varför är det så här? Det beror ju knappast på att kvinnor inte tycker något alls.

De vill bara inte verka besvärliga eller få oförtjänt mycket skit.

Kvinnor i rampljuset bedöms oftast hårdare än män. Deras utseenden kommenteras gärna av publiken i stället för deras kompetens. En högljudd kvinna som vågar ta plats blir nedtystad som ”ett skrikigt fruntimmer”.

Det räcker att googla Carolina Gynning eller Marie Serneholt för att få den informationen (och ett pärlband av synpunkter på hur de ser ut).

Enligt gängse normer ska en kvinna helst vara snygg, vän och tyst. Och lämna plats åt männen som faktiskt har något att säga.

Så länge människor har en sådan skev bild av verkligheten är det inte konstigt att kvinnor väljer bort att synas i stora tv-program eller som tyckare i de största tidningarna.

Men hur ändrar man då ett helt folks attityd? Det finns givetvis inget enkelt svar.

”Vi måste höja våra röster för att höras”, sjöng Grupp 8 på 70-talet.

Som det ser ut nu behöver vi inte ens höja våra röster. Det räcker med att kvinnor i filmbranschen, i talangsåporna och i resten av världen vågar börja använda dem. (Och om man som programledare nu skriker i tv ska kritiken inte automatiskt innefatta urringningen).

En lysande höstkappa

av Malin Collin, reporter

I går fattade jag beslutet att det från och med nu är höst. 

Därför invigde jag min nya höstkappa som jag köpte i Barcelona i augusti – då iklädd linne i 35-gradig värme.

Nu är jag helt förälskad och försöker hitta en anledning att gå utanför dörren så jag kan använda den jämt.

Den är tjusigt A-linjeformad, vilket i praktiken innebär att man kan äta hur mycket som helst och inget syns.

Jaha, nähä, då startar man tydligen en modeblogg då?

*håller tummarna för nominering i BlogAwards*

 

Skärmavbild 2011-09-15 kl. 00.17.12.pngSkärmavbild 2011-09-15 kl. 00.17.41.png

Kappan kommer från Zara och går att hitta här. Min är dock svart.

Skärmavbild 2011-09-15 kl. 00.22.17.png

Fantasinyheter – den bästa sortens nyheter

av Malin Collin, reporter

I dag försökte jag lära mig lite om framtiden och övade därför på webbpublicering. 

Själv är jag ju en bakåtsträvande papperstidningsreporter. 

Men jag upptäckte den stora fördelen med att skriva direkt i webben:

Man kan hitta på sina egna fantasinyheter och publicera utan att någon arg nattredigerare sitter där som en bromskloss.

(Vill här lägga in ett förtydligande: detta har givetvis aldrig publicerats – det är enbart en förhandsgranskning av mitt påhittade knäck. Dagens Media, Resumé. Justin Biebers fans och Justin Bieber själv kan alltså dra en besviken/lättnadens suck).

Skärmavbild 2011-09-12 kl. 14.30.52.png

Detaljerna är det som går att greppa i ett terrorattentat

av Malin Collin, reporter

11 september.

Hela dagen har varit en enda orgie i rasande skyskrapor. 

Givetvis kan man inte låta bli att titta/lyssna/läsa.

Trots att det har gått 10 år är det fortfarande så svårt att ta in hela scenariot. Jag hänger fortfarande upp mig på små detaljer. Det är ju just i dem man hittar det mänskliga, det som går att greppa.

Just i dag kan jag inte släppa Wolfgang Hanssons passage i sin text i dagens Aftonbladet:

”På vägen passerar jag ett antal provisoriska sjukhus som inrättats i hangarbyggnaderna längst West Side Highway. Sjuksköterskor och läkare är märkligt nog sysslolösa. Nästan inga skadade att ta hand om. Nästan inga döda.

Den hemska sanningen träffar som ett slag i solar plexus. Terrorattackerna har inte lämnat några överlevande bakom sig. De som inte hann ta sig ut ur byggnaderna i tid är förintade.”

Det är samma sak med terrorattacken i Madrid den 11 mars 2004. Jag var där när det hände och det var några av de värsta dygn jag har genomlidit.

Trots att jag borde kunna ta in det mer än elfte september är det ändå två saker som återkommer när jag tänker på det: hur mobiltelefonerna ringde oavbrutet i fickorna på de döda som låg i den stora mässhallen och hur panikartat det efterlystes blodgivare i provisoriska bussar samtidigt som regeringen uppmanade alla läkare och sjuksköterskor att ta sig till det närmaste sjukhuset för att hjälpa till.

Här kan man läsa om de där vidriga dygnen när jag var i Madrid och vad som egentligen hände.

 

Ps. Vad jag gjorde när planen körde in i WTC? Jag satt i köket och hade på Euronews och såg det andra planet flyga in i tornet live. Satt och gapade framför tv:n innan jag var tvungen att åka ut till Täby igen för att hålla i utvecklingssamtal för min högstadieklass som jag undervisade i då. Minns hur alla på busshållplatsen och på bussen pratade med varandra: ”Herregud, har du hör vad som har hänt??”

Köttfest och landsbygd

av Malin Collin, reporter

Mitt liv på sistone alltså…

Fick influensa. Drabbades därefter av den där nackspärren.

I går fick jag nog och flydde till landet. Bilen var fullpackad med kött (skärgårdsbiff och flap steak) som var så hängmörat så det borde klassas som härsket.

Skärmavbild 2011-09-10 kl. 22.16.03.pngSkärmavbild 2011-09-10 kl. 22.16.40.png

Det grillades. Dom Perignon och Siglo Reserva från 1997 korkades upp och livet vände åter.

Jag går runt och strövar i buteljfärgade gummistövlar, oljerock och hög tofs, blickar ut över skog och sjö, plockar kantareller och skålar i höga glas.

Köpte ett par nya solglasögon som gör att jag påminner om Prinsessan Margaret en septembereftermiddag 1955 på Balmoral Castle (i tanken i alla fall). 

Önskar att jag hade ett härligt halvblod att galoppera efter rävar med, men nöjer mig med en dansk-svensk gårdshund vid namn Kalle som jag kan kasta bollar till.

Utgår i från att komma tillbaka till Stockholm som en ny människa (och med det menar jag inte en brittisk aristokrat från fel millennium, utan fräsch, hel och… ja, ni fattar).

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB