För något halvår sedan dejtade jag en kille ett par, tre gånger. Vi hade mycket trevligt – gick på bio, skrattade åt samma skämt, gillade samma vin och lyssnade på samma musik. En lördagkväll hade vi bestämt att vi skulle ses på O-baren efter varsin förfest. Det är nu det konstiga kommer. Han dök aldrig upp. Jag slängde iväg ett sms för att kolla var han höll hus. Inkasserade noll svar. Provade att ringa dagen därpå. Mobilen var avstängd. Följande helg tvingade jag såklart en killkompis att ringa snubben från #31# men fortfarande var mobilen avstängd .

Det var nu jag insåg att dejten antingen hade fejkat sin egen död för att bli av med mig eller helt enkelt dött på riktigt. Det kändes lite jobbigt att tänka att jag var så hemsk så att han iscensatte sin egen död. Snackade med några olika kompisar om det inträffade och det var då ”min-dejt-har-dött-historierna” började poppa upp.

Det visade sig att detta fenomen inte var något som bara skedde i Sex and the city-avsnitt. Nej, flera kompisar hade sin historia att berätta. Tro nu inte att jag tycker att detta är kul för man ska inte skratta åt döden – men det är dråpligt…

En kompis hade dejtat en kille ett litet tag som dog i en bilolycka. Hon fick sedan se honom död på sjukhuset. Detta är ju tragiskt, men kompisen har en förmåga att få de flesta historier att låta roliga. Så även denna. Hennes dejt hade av förklarliga skäl inte heller svarat i mobilen. En annan kompis hade i sin tur en kompis som hade dejtat en tjej ett par gånger. De hade verkligen funnit varandra och så går tjejen och dör i någon slags olycka med en lastbil. Denna kille fick snällt dyka upp på begravningen eftersom tjejen hade snackat så mycket om killen till sina vänner.

Nu visade det sig att min dejt inte alls var död utan i högsta grad levande fast med en trasig mobil. Även om mobilen slutligen lagades så blev det ändå inget lyckligt slut mellan oss. Vi passade nog egentligen inte alls så bra ihop. Men det är på något sätt en tröst att tänka att killen han ha förolyckats när han egentligen bara struntar i att höra av sig. Då kan man fälla en tår över hur ”fin kille” han var och vad sorgligt det är när folk ”rycks bort alltför tidigt”. Sedan, när man har sörjt färdigt, kan man gå vidare i sitt liv utan att känna sig bitter.

Problemet blir att förklara för sig själv varför man har så dålig karma eftersom så pass många killar man träffat faktiskt gått döden till mötes.