Att köpa ny bikini varje senvår har aldrig varit en stor prioritering för mig. Jag är den typen av person som plockar ihop resterna av förra årets bikinis i mina systrars gömmor och glider omkring på stränderna i omoderna, mismatchade, uttöjda badkläder.

Nu hänger jag inte särskilt mycket i varken Troppan eller Puerto Banus, utan snarare i en fiskeby mitt på spanska landsbygden eller, om vädret tillåter i Brunnsviken eller på Gröningen i Helsingborg. Inget av dessa tre ställen kräver någon större modeinsats. Särskilt inte den spanska fiskebyn eftersom ett någorlunda blont hår räcker gott och väl för att kvala in bland de hetaste i byn och då kan man i princip gå klädd i en sopsäck. I Brunnsviken konkurrerar man enbart med pensionerade kvinnor och en psykiskt sjuk leverpastejälskande snuskgubbe.

I går, när jag besökte stranden i Helsingborg och skulle svassa bort till toaletterna insåg jag hur hemsk jag såg ut i min bikini – eller, snarare hur illa min lillasysters förrförra bikini satt i baken. Det såg ut som om jag bar en blöja. Eller åtminstone en Tena Lady. Det kändes obekvämt och förnedrande och därför begav jag mig ut på bikinijakt denna förmiddag.

Har nu införskaffat en modern bikinimodell. Det enda problemet är att byxorna är för små och de hade inga fler storlekar. Jag tänker att om jag inte tittar ner på mig själv så kan jag inbilla mig att min underkropp inte existerar. Är det därför ens ögon sitter framme på huvudet? För att ingen någonsin ska behöva se sin bak i bikini?