Idag kom jag att tänka på en sjuk incident som utspelade sig sommaren 1997. Jag hade precis tagit studenten och skulle på föräldrarnas initiativ åka ner till byn i Spanien och arbeta på ett transportföretag som ägdes av vänner till familjen hela sommaren. Jag tyckte att det lät perfekt – drygt två månader i min underbara by med alla vänner och dessutom tjäna lite pengar. Det enda problemet var transporten till och från Spanien.

Jag trodde ju självklart att jag skulle flyga till Spanien men ack vad man kan missta sig. Föräldrarna tyckte att det var en ypperlig idé att placera mig i en lastbil som tillhörde företaget med en spansk chaffis som inte kunde ett ord engelska – ”det blir ju som ett äventyr, du får öva spanska och dessutom är det helt gratis”. Äventyr, jo jag tackar jag.

Jag minns när jag hoppade upp i lastbilen i Helsingborgs hamn och vinkade farväl till min familj. Syrran grät å mina vägnar. Jag förstod inte vad jag hade gett mig in på. Båtresan över till Danmark gick bra eftersom jag äntligen fick möjligheten att sitta i VIP-avdelningen där endast chaffisar har tillträde. Jag kände mig både speciell och tillfreds med situationen.

Den känslan höll inte i särskilt länge.Vid trafikljusen i Helsingör hade jag redan panik. I höjd med Köpenhamn började jag så smått bryta ihop. Det var visserligen inte förrän i Tyskland jag tappade allt. Jag och chaffisen förstod inte varandra överhuvudtaget. Det var ganska besvärligt. Särskilt när vi stannade lastbilen för natten och skulle sova i våningsbritsarna på ett motorvägsställe och jag inte förstod vad ”ropa” betydde. Nu vet jag att det betyder kläder och han menade att han gick ut en runda medan jag bytte till pyjamas. Det förstod jag inte då.

Jag vet inte om någon kan föreställa sig känslan av att sova på en brits i lastbilstrailer någonstans på den tyska landsbygden, på ett motorvägshak med en snarkande spanjack i underslafen. Inte en natt. Inte två. Utan fyra nätter ner till Spanien och fem nätter tillbaka till Sverige (jag var alldeles för foglig på den tiden och hade svårt att säga nej, särskilt till mina föräldrar, därav en identisk hemresa).

En annan obehaglig grej var min popularitet inom lastbils-subkulturen. I lastbilsvärlden sitter man lite högre upp än i personbilsvärlden. Detta innebär att man på den högre höjden hälsar på alla likasinnade när man kör om eller blir omkörd på Europas motorvägar. Dessa likasinnade kunde vara tjocka franska chaffisar, tyska taniga white trash-chaffisar, otroligt fula holländska chaffisar… ni fattar grejen. Alla dessa likasinnade hade en sak gemensamt: de tyckte att jag var hett villebråd och gjorde inget för att dölja det. Det är inte lätt att vara kvinna i den mansdominerade lastbilsvärlden – det kan jag verkligen intyga. Det är inte särskilt kul när superäckelwolfgangtyskchaufför flirtar med en genom rutan och sedan, tjugo mil senare måste man tanka på samma ställe som honom och han ropar vulgära (I guess) ord på tyska efter en.

Det fanns väl i sanningens namn ett par glada stunder även på denna mardrömsresa. Jag fick spela mina indiekassetter på lastbilsstereon och chaffisen dunkade takten i ratten med en sådan där pinne som man kliar sig på ryggen med. Jag passade äntligen in eftersom jag ”äter som en lastbilschaffis” enligt många. På tillbakavägen hade vi lasten full av päron från Avignon så jag fick äta hur många jag ville (fast de var inte mogna så jag fick sjukt ont imagen). 

Jag har aldrig blivit så glad av att se Sverige igen som jag var när jag äntligen återvände. Jag har bara flygit sedan dess. Mina äventyrsdagar är för alltid över. Tack gode gud för det!