Om det finns något som jag irriterar mig på så är det prettomänniskor. De finns överallt och förpestar ens liv på många olika men effektiva sätt. Jag vill bara säga: ingen människa föds pretentiös. Det är något man konstruerar (vanligtvis i den senare tonåren) för att verka speciell, annorlunda och intellektuell. Hos de flesta växer prettoviljan bort någonstans där universitetstudierna tar vid och säkerheten kring sin egen person få skarpare konturer.

Det är därför jag fortfarande blir så chockad när jag möter dessa prettomänniskor i min egen ålder. De som vill framhäva sitt skarpa intellekt genom att namedroppa Kafka och Yeats, postmodernism och Derrida, existensialismen och Nietzsche. De som snabbt avfärdar alla som som inte resonerar som dem som obildade.

Ja, jag kan villigt medge att jag hade en period under 14-18-årsåldern då jag tyckte att man ”utrycksmässigt kom närmare känslor genom att uttrycka sig i poesi”. Jag tillbringade också en längre tid med att läsa ”Äcklet” av Jean Paul Sartre på orginalspråket franska enbart för att få en större inblick i hans passé simple-verbformer, vilka inte existerar i det svenska språket. Jag tyckte också att rödvin på alla sätt var bättre en en flaska kylt rosé. I samma veva bojkottade jag all kommersiell musik, klädde mig enbart i svart och tyckte att filosofi skulle kunna vara ett utmärkt ämne att ta universitetsexamen i. I denna ålder skaffade jag mig även en filosofisk pojkvän i Paris som var journalist. Jag tyckte att det var utmärkt att besöka honom i den franska huvudstaden och diskutera bort timmar på flummiga caféer i Menilmontant och gå på otaliga fotoutställningar i de arabiska kvarteren.

Sen växte jag upp.

Jag insåg att de böcker jag läser är för min egen skull. All musik som jag lyssnar på är för att jag själv tycker att den är bra. Klädmässigt kan jag inte bry mig mindre om folk har en åsikt om mig. Jag är bara jag.

Jag är övertygad om att i mitt fall så var jag sjukt intellektuellt understimulerad hela vägen fram till studenten. Vid universitetet fick jag äntligen utmanas och vardagen kunde på allvar bestå av poststrukturalistiska diskussioner och metodologiska kryphål. Detta ledde naturligtvis till att jag inte hade samma behov av att verka speciell eftersom jag äntligen satt i samma klassrum som likasinnade.

Missförstå mig inte nu – att vara en intellektuell och analyserande människa är bara vettigt. Däremot tror jag att de som ägnar sig åt intellektuellt översitteri och filosofsnobbism i själva verket saknar en hel del självinsikt, känner sig osäkra på sin egen kapacitet och gärna uppskattar en företeelse för att man ”ska” snarare än för att det verkligen ligger en varmt om hjärtat.