Jag satt innan och läste några personers bloggar och det slog mig hur privata vissa personer är. Det är ju självklart en sak om man väljer att inte skriva ut sitt namn eller lägga ut ett foto. Då spelar det ju inte så stor roll hur privat man blir eftersom det blir ganska besvärligt att lista ut vem det är som skriver just den bloggen. Det var speciellt en tjejs blogg som berörde mig. Inte nog med att hon lade ut hela sitt namn – hon är också en mer eller mindre ”känd profil” i Stockholms nattliv. På sin blogg lägger hon ut tämligen osmickrande beskrivningar av sitt liv och sina tankar. Jag hade aldrig vågat vara så modig.

Min blogg har visserligen aldrig haft som mål att vara öppen med det privata. Ibland frågar kompisar mig om jag inte tycker att det känns utelämnade att skriva så mycket som jag gör i denna blogg. Då svarar jag att allt det som står här är tankar och historier som jag med stor avvägning bestämt mig för att lägga ut och inget av inläggen som jag har skrivit påverkar mig känslomässigt negativt. Dock kan jag själv läsa mellan raderna allt det jag valt att utelämna. För det är mycket. Allt jag skriver är sanning, men nästan aldrig hela sanningen. Det är den som gör ont. Det är därför jag ignorerar den. Jag vill bara dela den med ett fåtal personer.

Hyser dock enorm respekt för denna tjej som vågar berätta hela sanningen (?) och inser hur viktigt det är att några verkligen gör det. Det får oss andra, fegare, att omvärdera och inspireras på många olika sätt.