I dag är det Båstad som gäller. Egentligen är jag den sista som vill stödja tennisveckan som brukar kännetecknas av snorungar i övre tonåren vanligtvis stammisar på Laroy eller Plaza som bränner sparkontot på skumpa under en vecka per år.

Varför jag ändå kommer att åka dit idag beror på två saker: Jag måste se lite folk (Helsingborg känns verkligen heldött just nu och vi vet alla att tristess kan få oss att göra irrationella saker). Jag hyser en barnslig förtjusning till vrålåk, vilket det kommer att finnas gott om i Båstad idag.

Dessutom är det inte omöjligt att pappa bjuder oss på glass på den danske glassbar, precis som när vi var små. Det låter mycket bättre än den där snorkiga fördrinken jag var inbjuden till på Oslagbar/Madison.