Jag älskar att vara på andra ställen än hemma men jag hatar att resa. Jag blir, redan ett par dagar innan jag ska åka någonstans, orolig och stressad. Kvällen innan och samma dag som jag åker når ångestgraden rikigt högt. När jag väl sedan är framme är det sällan några problem. Det är klassisk förväntansångest som gäller här.

När jag skulle åka från Stockholm till Helsingborg var jag panikslagen. Nu när jag ska åka tillbaka är jag lika stressad och ångestfylld. Jag vet att jag ska försöka ta det lugnt och försöka tänka rationellt men när en viss nivå av ångest sätter in så tappar jag allt rationellt tänkande och agerar på impuls.

Hmm, på ett vis känns det tryggt att min bundsförvant Ångest kom och knackade på igen (eller snarare bröt sig in) – jag har under ett par veckor undrat var den tog vägen. Fram tills i morgon kväll kan den väl få husera hos mig. Men sen åker den ut. Rätt ut.