Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av språk. Som liten lärde jag mig nya ord på främmande språk allt beroende på var vi befann oss under semestern.

Efter många långa år i skolan pratar jag nu en handfull språk – vissa av dem hellre än bra – men min nyfikenhet lyckas aldrig stillas.

Det finns några språk som jag länge funderat på att lära mig. Problemet är bara att inget av dessa språk kommer att komma till så stor användning för mig, speciellt inte om man ställer hur jobbigt det vore att lära sig dem jämfört med hur mycket utdelning de kommer att ge. Dessa är i alla fall följande:

• Baskiska – det enda språket i Europa som ingen vet var det härstammar ifrån, liknar inget annat nu existerande språk. Dessutom har det ett starkt politiskt symbolvärde (viktigt för mig som alltid haft ett stört intresse för terrorism).
• Holländska/Flamländska – det språk som jag till min systers stora irritation tror mig behärska ganska bra ”i alla fall om jag ser det skrivet”.
• Finska – det går inte att förneka att finskt blod rinner i mina ådror, borde därför lära mig något av detta omöjliga språk.
• Isländska – kul bara för att det är det enda skandinaviska språk som knappt har förändrats de senaste 1000 åren, vilket kan ge en djupare förståelse för både svenskan, danskan och norskan.
• Och självklart Katalanska – det officiella språket i min lilla by. Förstår redan ganska mycket men förstår inget av grammatiken.