Nu har jag varit på torgmöte med bland annat Gudrun Schyman och Jane Fonda. Det var självklart mycket inspirerande och det kändes som om Feministiskt initiativ verkligen kan få en ärlig chans på söndag. Det hoppas jag och mina medsystrar i alla fall! Gå och rösta!
Så vaknar man och har ont i halsen och är förkyld. Varför ska man bli sjuk just när helgen börjar? Det hade varit betydligt bättre att bli det på måndag eller något.
I helgen hade jag ju tänkt jogga, lyssna på Jane Fonda, bruncha med vänner i morgon och höra det senaste skvallret från New York av E, möjligen glida ut en runda i morgon kväll och rösta och ha valvaka på söndag. Buhu! Vill vara frisk!
Folkpartiets valkampanj är under all kritik! Deras käcka ”framtidens nyheter” gör mig illamående. Den värsta rubriken är ”Våldet mot kvinnor har minskat – fler poliser gör det tryggare” eller något liknande supersmart.
Ett par frågor till er, Folkpartiet:
Tror ni att de män som misshandlar sina fruar/flickvänner kommer att sluta göra det om vi utbildar och anställer fler poliser? Ska det stå en poliskonstapel i varje hem i Sverige och se till så inget våld mot kvinnor sker i hemmet?
Tror ni att de män som våldtar tjejer/kvinnor i det här landet kommer att sluta med det för att det finns fler poliser? Vill här peka på det faktum att regelrätta överfallsvåldtäkter är relativt ovanligt i jämförelse med alla de våldtäkter som begås i hemmet av make/pojkvän/ex-make/ex-pojkvän/annan bekant man. Alltså än en gång, ska varje hem ha en poliskonstapel stationerad som ser till att inga våldtäkter sker?
Tanken på att vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnan ständigt underordnas mannen har aldrig slagit er, Folkpartiet?
Tänk om vi kunde förändra denna patriarkala struktur som genomsyrar alla instanser i samhället – först då skulle vi kunna se att mäns våld mot kvinnor skulle minska.
Den dagen då kvinnor och män är jämställda på riktigt, då attityderna förändras, då båda könen visar repekt för varandra, då kan vi prata. Fram tills dess kommer det tyvärr inte hjälpa med fler poliser.
Därför gott folk, uppmanar jag er att gå till val med detta i åtanke: är inte den mest relevanta frågan huruvida halva befolkningen i Sverige ska få möjlighet att uppleva ett fullgott medborgarskap vilket innebär trygghet och rörelsefrihet? Inte förrän vi har nått detta spelar inget annat någon roll. Därför, rösta på Feministiskt Initiativ! Det är det enda partiet i valet som verkligen uppmanar till demokrati för alla!
Det spelar ingen roll att låten är ett år gammal, att jag har spelat sönder den tusen gånger om och tittat på videon ungefär lika många gånger – en utekväll med Pete Doherty och Littl’ans på Londons augustigator är bara bäst BÄST!
Denna nyhet kom väl inte direkt som en chock. Undrar hur många sådana historier som finns egentligen på Lappis och Kungshamra. Jag minns en gång för något år sedan när polisens insatsstyrka sprang in i mitt hus med sköldar och hjälmar för att haffa en snubbe två våningar ovanför mig. Då skvallrades det ordentligt. Och det måste ju finnas någon som tjänar sig en hacka på de franska och spanska utbytesstudenternas cannabiskärlek – så varför inte en 15-åring denna gång?
Jag såg precis Omen. Den skrämde mig rätt ordentligt på ett par ställen. Men, det som verkligen skrämde mig var när jag läser på Aftonbladet att Travis Barker hånglade upp Paris Hilton! Travis har tydligen lämnat Shanna (vilket hände när jag var i U-lands-Spanien) och därmed går mitt favoritpar ever i graven!
Inget mer Meet the Barkers. Shit, jag älskar ju Shanna Moakler! Hon verkar vara världens roligaste bimbo – sjukt lat, gullig och snäll. Och Travis! Jag älskar ju honom också och alla hans superromantiska överraskningar som alltid blir förstörda. Hela min världsbild snurrade ett varv och nu vet jag inte längre vad jag ska tro om något längre.
Ja, jag ska tvinga iväg mig på träning idag igen. Jag måste. Fyllde min kropp med Ben & Jerrys brownie fudge igår kväll. Choklad byggde denna vackra kropp.
Ska idag utföra ett försök som går ut på att äta så många plommon som möjligt under ett dygn. Hittills går allt bra. De är goda.
Skulle kolla på Da Vinci-koden (filmen alltså) igår kväll men gick in i en glasskoma och somnade efter bara en halvtimme. Kanske ska ge filmen ett till försök ikväll. Det tråkiga är ju att jag redan vet vad som ska hända eftersom jag har läst boken. Boken verkar bättre än filmen. Och det säger väl lite när man säger så om ”boken som fick alla icke-akademiker att tro att de hade en Fil. Kand i teologi, konstvetenskap och symbol-I-don’t-know-what”.
Status idag:
Livet alltså, det bara leker och leker.
Märkte att jag hade fått en inbjudan till The Plaza Club imorgon, till festen som ordnas till Maradonas ära. Jag kan inte tänka mig en härligare onsdagkväll; jag, en dvärgkort kokainmissbrukande föredetting från Sydamerika och Stockholms alla wannabees på samma ställe. Hurra.
Tränade idag. Det var första gången sedan i april som jag gick på den typ av träning som inkluderar en peppande och krävande tränare som tvingar en att köra snabbare, hårdare, tyngre. Jag har sprungit omkring i skogar, dungar och på spanska landsvägar i min egen takt hela sommaren. Jag hyser en stark misstanke om att ”min egen takt” har blivit långsammare ju längre sommaren gick eftersom jag springer 7 km på ungefär dubbel så lång tid som innan sommaren och inga av mina stuprörsjeans passar längre. Äthastighet gånger springhastighet delat på antal kilometer gånger pi? Undrar om den formeln kan säga mig något.
Jag ville egentligen bara säga att jag tränade idag och det var sjukt jobbigt och jag var sämst.
I går fyllde N år och detta firades med familj och släkt hemma hos honom. Jag skulle då, för första gången introduceras för allihop samtidigt. Min sociala kompentens är något sviktande i sådana sammanhang då man inte vill uppfattas som tyst eller högljudd, skrytsam eller alltför blygsam, otrevlig eller inställlsam, ja ni fattar. Det är inte alltid så lätt för en svartvit person som jag att pricka den perfekta gråzonen då man verkar avslappnad, uppslupppen och käck. Nu tror jag visserligen att jag dömer mig själv ganska hårt i denna typen av situationer då någon typ av prestation krävs av mig. Tror nog att jag kan ha uppfattats som normal i N:s familjs ögon. Hoppas det i alla fall.
Den bästa frågan jag fick i går under födelsedagsfirandet var i alla fall från den sexåriga brorsdottern som högt och tydligt frågade: Malin, hur mycket väger du? Det var i alla fall rakt på sak.
