Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Startsida / Inlägg

När jag blev 16 igen, eller modern life is rubbish

av Malin Collin, reporter

Igår eftermiddag runt kl 16 när jag korsade Medborgarplatsen slänger jag en blick på den stora trappan upp till Debaser Medis. Den är full med svartvita människor. Jag kikar lite närmare och inser att det är ungdomar i tuffa indie-utstyrslar (inte en integrationsprocess som pågick om det nu lät som det) som belägrar trappan. Jag tänkte att det kanske var några skolklasser som gillade samma kläder som åt mellanmål på trappan. Eller ett större gäng indie-kids som inte kommer in på Debaser Medis men gärna ville känna hur det kändes att hänga utanför. Sedan slog det mig: Panic! at the disco skulle ju spela på kvällen med The Sounds som förband. Men vad gjorde alla ungdomar där kl 16? Fick de någon mat? Kunde de gå på någon toalett? Frågorna var många.

 Då kom helt plötsligt mitt minne tillbaka, tankar från en svunnen tid, känslor från för längesedan.

Jag mindes mitt nittiotal. Det enda vi gjorde under tidiga tonåren, då man ändå aldrig kom in på några ställen där den senaste Blursingeln kunde tänkas spelas, var ju att gå på konsert. Vi kuskade runt mellan Lund, Malmö och framför allt Köpenhamn på varenda spelning värt namnet. Och pappa fick skjutsa oss tidigt dit. Vad gjorde vi alla dessa timmar innan de ens släppte in till spelningarna? Jo man pratade med indie-Skåne och Danmark, viskade om Lund-fanzine-gänget, pekade på trummisen i Brainpool som skulle se samma konsert, flirtade med söta 16-åriga Malmögossar och hängde med vårt Malmö-indie-gäng. Och så kul vi hade!

Jag minns en Blurkonsert jag och min syrra skulle på i Köpenhamn. Vår minsta syrra Mia var kanske åtta eller nio år så hon fick inte följa med och var jätteledsen. Min andra syrra, Anna, körde sin supertajta mörkblå sammetskostym, med rosa-och-vitrutig tajt skjorta med historiens längsta kragsnibbar till. Jag tror hon hade lärt sig sin läxa och satt upp sitt midjelånga hår (som under en Suedekonsert var utsläppt och fastnade på fjärde raden i någon snubbes armhåla medan hon stod längst fram). Själv körde jag galen 1960-tals vintageklänning och hade frisyr som Justine i Elastica, lite glitter under ögonen (Anna och jag började med det 1993 och köpte löst glitter och hudlim i hobbybutiker), teddyshoes och svanfjäderboa. Anna synade mig uppifrån och ner och sa elakt: ”det är ju inte du som ska uppträda”. Lika glad var jag. Innan konserten smet jag och en Malmökompis in i baren till Falconerteatern och där satt Blur och blev intervjuade av dansk TV2. Vi dog. Jag minns dock att jag störde mig på att Damon Albarn hade på sig en sån där fotbollskeps med två händer som applåderar om man drar i ett snöre i de danska färgerna. Jag tyckte att det var lite bonnigt. Men shit vilken spelning sen! The Cardigans var förband och Blur gjorde en av sina bästa spelningar någonsin. Jag minns också att vi hittade familjen utanför stället när det var slut och Mia hängde nedanför ett fönster i hotellet där Blur befann sig och roade fansen med att kasta ut toalettpapper. Hon var salig och fick en gigantisk Blurposter. Vi var saliga också.

Jag ville för en sekund igen få vara 16 år och missförstådd sittandes i en trappa tillsammans med alla mina kompisar, väntandes på att se mitt favoritband spela.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB