Det blir ibland svårt att stå fast vid sina principer. När jag startade den här bloggen hade jag som ambition att skriva triviala saker. Bloggen skulle spegla en del av mig – den delen som är ytlig, glad, hittar på roliga saker och pratar om obetydliga saker. Resten av mig själv skulle jag hålla utanför. Jag tänkte att bloggen skulle vara ett sätt att lyfta fram de positiva sakerna i mitt liv – ett sätt att fokusera på det som är kul. Jag tycker nog att jag har lyckats ganska bra med det, men på senare tid är det som om jag inte har så många dråpliga historier kvar. Jag märker att jag censuerar mer och mer och undviker att skriva när jag inte är på topp. Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag antar att alla som inte skriver anonymt upplever samma balansgång. Vad är alltför privat? Vill jag att andra människor ska få veta detta om mig? Och så vidare. Det slår mig att jag låter som historiens ytligaste människa när jag läser gamla inlägg i min blogg. Men samtidigt kan jag komma på mig själv att fnittra till när jag läser vissa saker som påminner om något kul som har hänt. Det är då jag inser att min blogg har uppfyllt sitt syfte för mig i alla fall. Den ger mig faktiskt då och då glädje.