Jag tycker om helger. Det har jag alltid gjort. Det gör mig nog inte på något sätt unik. Det jag gillar bäst med helger är att gå ut. Jag älskar när kvällen ännu inte är så sen, man anländer till stället man ska gå ut på, förväntningarna ligger i luften och bara någon timme senare är allas humör på topp, musiken är hög och man samtalar sig fram med än den ena än den andra.

Min kärlek till disco började på höstterminen i fyran. Då besökte jag mitt första minidisco i den klaustrofobiska fritidslokalen belägen i  källaren på min lantskola. Jag vann danstävlingen, drack sockerdricka med sugrör och mumsade chips. Jag kunde inte ana att något kunde vara så roligt.

Sedan följde en mellanstadieperiod då jag gick klädd i svartvita kläder alternativt superlose jeans, stor skjorta och väst med neongummiband i den permanentade tofsen, uppfann en egen danstil som tog mig till otaliga danstävlingsfinaler (och även gav mig en fanclub av flickor som försökte kopiera dansstegen). Jag fick chans på alla jag ville och tackade nej till chans på många fler.

Vår by började kännas trång och då kom vi på den utmärkta idén att börja besöka matsalsdiscot i grannbyn. Där uppfattades vi som exotiska, okända och mytomspunna då vi kom säkert fem kilometer på landsvägen därifrån. Vi vann även danstävlingarna där, hittade varsin kille och älskade Depeche Modes Personal Jesus. Jag minns också att jag aldrig ställde ifrån mig min sockerdricka bredvid plastpelargonen i matsalens fönsterkarm om jag skulle dansa, för mamma och pappa hade sagt att någon kunde lägga droger i ens dricka om man inte höll den under uppsikt (nu blev jag ju tack och lov inte nerdrogad som tioåring utan det fick jag vänta med tills jag fyllde tjugofem).

I högstadiet var discona det man levde för. I alla fall i sjuan. Resten av högstadietiden tyckte jag att alla i min skola var efterblivna bönder som inte förstod något om vare sig musik eller stil. Det var faktiskt fakta, inte bara en åsikt. De gillade eurodisco, hade bomberjackor och tyckte att de var coola. Jag hade röda Marten’s med silvriga skosnören, svarta kläder och lyssnade på The Cure. De hatade mig och jag hatade dem. Konsensus.

När gymnasiet började visade sig självklart att högstadiebönderna hade haft fel och jag hade rätt. Jag blev en första klassens discostjärna igen, dock i en mer indie/alternativ tappning. Jag älskade känslan av att komma in på de coola indieklubbarna när jag bara var 16 eller 17. Glädjen var obeskrivlig när vi kom in. Vi sprang till toaletterna och bara skrek av lycka. Sedan köpte jag alltid en gin & tonic av två anledningar. Den första var att det var den enda drinken jag hade hört talas om. Den andra var att jag inte hade råd med mer med den miserabla McDonald´s-lönen. Men livet lekte med ett soundtrack av 90-talsindie, teddyshoes, snedluggar i ögonen och mycket kajal.

Jag är alltså fortfarande en discodrottning i mina egna ögon. Dock är det sorgligt nog alltid charmigare med 17-åriga discobabes jämfört med oss som med stormsteg närmar oss trettio.