Den här helgen förvandlades jag från en person som saknar all tänkbar social kompetens gällande barn, till barnens bästa vän Mary Poppins. Hur det hela gick till är jag inte helt säker på men förvandligen skedde inom loppet av några timmar.

Normalt sett vet jag aldrig vad jag ska säga till barn. Jag tycker att de är ganska obehagliga med sina ocensurerade, förkrympta hjärnor, oberäkneliga utbrott, duracellkaninsenergi och sociala inkompetens.

I lördags kväll hamnade jag dock med barnen på festen vi var på och insåg att de var tämligen underhållande. De byggde sig en tatueringsstudio som jag fick besöka, de startade en frisör där mitt för kvällen tuperade hår snabbt kammades ut av små barnhänder och hängde platt och trist längs ansiktet. De var imponerade av min snygga Britney Spears-koreografi när det blev dags för dans och slutligen, jag kunde prata hur mycket jag ville och barnen tyckte att det jag sa lät mycket vettigt.

Igår besökte jag ett ettårskalas som avslutades med att födelsedagsbarnet satt i mitt knä och tålmodigt lekte med en trälarv om och om igen. Han tyckte det var lika kul den nittionde gången jag upprepade samma sak.

Det är kanske därför jag helt plötsligt blev barnvänlig. Jag får hålla monolog och kan dessutom upprepa samma sak i oändlighet och vara lika populär ändå. Det brukar inte fungera så med vuxna. Ja, alltså om de inte är berusade. Då är de också som barn.