Sparklehorse igår kväll. Den bitande kylan mellan Skanstull och Medborgarplatsen sänkte mitt redan förkylda jag och när vi fick reda på att Sparklehorse blivit fyra eller fem timmar försenade till Stockholm kändes det tungt. Jag förundrades över den stora majoriteten gubbar och omoderna kvinnor som fanns på plats för att hylla bandet. Efter en öl i baren en trappa upp fick vi stå ut med det bedrövliga förbandet. Det bestod av en pretentiöst klädd kvinna som gärna ville ha en spröd och vacker röst men inte riktigt nådde hela vägen fram och hennes skumma hejdukar till band.

Slutligen, vid elvatiden gick Sparklehorse på. Då hade jag nästan somnat och kunde således inte uppskatta spelningen på det sätt jag skulle ha kunnat två timmar tidigare. Det var dock bra och det är alltid kul att se en spelning. Jag ifrågasatte sångarens hemska frisyr och misstänkte att han hade stoppat fingrarna i ett eluttag. N menade att man är förlåten om man är så kreativ som han. Jag ställde mig tveksam till detta påstående och vidhåller även idag att den enda som kommer undan med en liknande frisyr är Robert Smith.