Det är mycket snack om ryska mord just nu. Är det inte någon stackars ryss som blir bragd om livet i ett till synes lugnt studentområde (där man själv råkar ha sina studentrötter) så är det tal om förgiftning i sann KBG-anda.

Jag hyser en sund självbevarelseskräck till ryssar. I alla fall de ryssar som dyker upp med för mycket pengar på fickan, en kalashnikov i väskan och omoderna Calvin Klein-kläder. Det fanns några sådana i vår spanska by i somras. Rädslan hindrade dock inte Sanna och Anna från att skälla ut dem när de spelade strandtennis med tjejerna som nät. Kanske såg systrarna att inga vapen fick plats i deras badtrosor? Ryssarna gick ut samma kväll – två killar med sina ryska damer – och byn stannade till på uteserveringarna i skräck över vad som skulle ske härnäst. Det som hände var att de ryska pumpade åttiotalsfinklädda ryssarna skrålade och kände sig coola och de ryska unga damerna dansade som exotiska dansare runt bordet. Alla andra skakade på huvudet men vågade inte röra sig ur fläcken.

När jag såg dem på stranden dagen därpå samlade jag ihop mina saker och sprang hem. Det berodde på en kombination av min paranoia och ryssarnas små badtrosor. Efter det såg vi aldrig dem igen. 

Alltså: ryska maffian skrämmer mig.

Vad jag egentligen ville säga var det jag, inte utan stolthet, förklarade för Mia i förrgår – nämligen hur man smartast mördar någon utan att lämna spår. Det finns två bra sätt. Det ena är att frysa ner köttfärs i form av en kula och skjuta den i bröstet på någon. Då är köttfärsen det enda beviset (fick idén från CSI). Det andra sättet är att hugga ihjäl någon med en istapp. Då smälter bevismaterialet.